I medvind eller motvind går livet ändå

Ok, nu är det krig. Det låg en arg lapp i tvättstugan i morse...eller det kanske va ett brev? Var går gränsen? Alltså jag är ju inte helt hundra på att den va till mig. Men det ligger nog nära..Var ju ledigt härom kvällen och sonen hade inga rena byxor. Jaja, ingen dog ju, lr hur? Och där var tomt, hängde inte ens tvätt i torkrummet, men tiden var fortfarande hennes...Herregud, skaffa den stackars kvinnan ett liv. Som går ut på mer än att skriva arga lappar i tvättstugan. Var så irri när jag kom upp att jag städade trapphuset igen. Fjärde gången sen jag flyttade in. Jag bar dessutom ut kundvagnen som stått där i ett par veckor. När jag ska tömma sopskyffeln ute i sophuset kommer vaktis. Han får sig en avhyvling och när jag kommer in igen förstår jag att det är nog han som ska sköta det där med städningen i trapphusen....Jaja, han kan gott få veta att jag tycker det verkar som den som är ålagd städningen verkar ha varit sjukskriven sen jag flyttade in. Jag är förkyld och det är faktiskt synd om mig då. Speciellt som jag har en hel bok att läsa till i morgon och fullt med tvätt och en son som behöver kläder och har en mamma som är pank. Det är väl nu jag ska använda mina KBT-verktyg? Att acceptera det som inte går att förändra. Så det är väl bara att gå ner och byta maskiner, slå upp boken, plocka fram lackväskan och dra in stålar till sonens kläder. Hur svårt kan det va?
Detta ÄR en gnällblogg, glöm inte det!
Gnälliga kramar D.