Rötter
Tankar från trädgårdsterapi...Ni vet när man plockar blommor på en äng och försöker bryta av stjälken utan att få med roten? Också kommer man hem med en bukett som är en meter lång och får klippa av två tredjedelar av allt för att få en lagom lång bukett att sätta ner i vasen. Alltid samma. Ni vet när man ligger i rabatten och rensar ogräs och inte önskar annat än att hela jefla roten ska följa med...aldrig i helvete det händer. Ogräs skulle man kunna sätta rakt ner i en vas i perfekt längd. Lagen om alltings jävlighet.
Medvind:
Jag har fått nytt jobb. Försörjning, nya erfarenheter, en ny rad i cv:t. Behandlingspedagog på hvb för flickor i tonåren med tunga ryggsäckar. Jag hoppas kunna hjälpa dem att plocka ur lite ur den så deras liv blir lite lättare att hantera för dem.
Motvind:
Blir långa pass att arbeta. Blir beroende av andra för att klara hundvakt och lite koll på lilla ungen. Dåligt betalt.
Lämnar inte min arbetsplats eller kollegor frivilligt och det blir tunga sex veckor att jobba kvar. Men är ändå tacksam att kunna gå innan hela organisationen kraschar. Stackars de arbetssökande som har funktionsnedsättning som gör att de är i behov av extra hjälp. De kommer att drabbas hårt och inte få den hjälp de behöver.
Vindstilla:
Det går sådär med löpning och träning och det märks på kläder och i skallen. Sov middag i går som jag aldrig annars har ro till. Känner mej trött och sliten och skulle behöva komma ur spiralen genom att springa lite oftare. I morgon bitti ska jag sova ut ordentligt. Även när jag är ledig blir det sällan sovmorgon. Alltid nån annan som ska upp eller som väcker mej. I morgon är det ingen som ska upp så då ska jag verkligen försöka sova länge.
Hur orkar folk?
Jag är i den stora hufvudstaden på utbildning. Har ingen aning om varför och motivationen är inte på topp. Jag är uppsagd och jobbar min sista dag i statens tjänst den 7 november. Jag har sökt lite andra jobb men inte fått svar från alla än. Var på intervju förra veckan på ett behandlingshem och chefen där har ringt mina referenser. Tror det är ett intressant arbete.
Medvind:Jag hoppas på en mindre lägenhet efter sommaren. Det ser ljust ut då grannen frågade om jag ville byta med henne. Det vill jag.
Jag sprang en runda här i staden i går och hittade tillbaka till hotellet. Yey! Hoppas det går bra i morgon också. Idag har jag shoppat och gått 17000 steg så det får va dagens aktivitet.
Jag och Pelle sprang blodomloppet i Malmö och det gick bra! Han är bra att göra saker med. Det bara funkar. Vi har kul. Kan ìnte ens tänka mej nåt som vi inte skulle kunna komma överens om.
Motvind:
Hade bokat dubbelrum men fick ett med enkelsäng. Kasst. Ska man bo flera dagar vill jag ha lite space.
Det här med Stockholm. Hatar storstan och Google Maps och alla ljud och allt stök och alla människor..har de inga hem att vara i???
Vindstilla:
Längtar hem.
Lilla ungen är på prao denna veckan på F17. Alla borde göra prao inom försvaret.
Se nedan konversation
Duvan
Igår skulle jag hämta lilla ungen i Kristianstad och bestämde mig för att köra de små vägarna dit. Det är så vackert med allt det gröna och rapsfälten och igår sken solen. Plötsligt sitter det två duvor framför bilen. Den ena dunkar i motorhuven och det blir ett moln av fjädrar i luften och jag kvider typ "neeej, förlååååt..". Ganska säker på att den dog. Men jag måste ju kolla. Vänder bilen och stannar vid sidan av vägen. Där ligger den med vingar och ben i en enda röra. Och lever. Suck. Vaffan gör man nu då? Tar upp den i famnen och konstaterar att den har brutit både ben och vinge. Förstår att jag måste förkorta lidandet. Ringer veterinär. Stängt, det är söndag. Ringer Pelle. Får lite pepp. Tänker på en vän som kom i situationen att behöva ha ihjäl ett rådjur som skrek av smärta av ett brutet ben. Jag har en liten duva i handen. Fjädrarna är lena och ögonen plirar och tittar på mej. Jag har en mockajäng som man spänner hjulen med i bilen. Jag virar in duvan i en tröja, ber om förlåtelse och slår så hårt jag kan flera gånger med tårarna sprutandes. Känner egter att den slutat andas. Sitter och gråter en stund och sen lägger jag pippifågelen fint under en blomma i vägkanten. Mission completed. 
Eufori
Jag har varit ledig några dagar. Bara gjort sånt som fallit mej in och grejat med lite måstesaker. Planen var att vandra och sova ute. Men vädret var lite tradigt och min sovsäck är inte varm nog. Men jag har i alla fall fått va i skogen när boken slår ut och det exploderar i grönt överallt.
Idag vaknade jag med lite livsångest. Kryp i kroppen och inga planer. Låg på soffan och scrollade Facebook och såg att tjejmilen gick av stapeln i stan. Springer inte lopp som exkluderar på grund av kön. Men om jag skulle springa en egen mil, tänkte jag...och så fick det bli. Det är en fantastisk känsla när allt bara funkar. Kroppen svarar, känns lätt och det gör inte ont nån enda stans. Precis lagom mycket kläder på och perfekt väder. Jag hörde göken. Årets första. Lycka.
Medvind:
Det mesta flyter på. Pelle kan va det bästa som hänt mej de senaste åren. Han är så fin och omtänksam. Vänlig och positiv. Jämn och trygg i humöret och har helkass humor.
Motvind:
I veckan som kommer blir jag uppsagd från mitt jobb. Jag har sökt lite andra men inte hittat något riktigt intressant.
Saknar den lille hunden onödigt mycket ibland. Och bara tanken på att den jag har kvar snart också ska lämna får mej att gå sönder. Hur ska jag komma ur sängen sen när jag bor helt ensam om inte han finns och behöver mej?
Vindstilla:
Ibland vill jag flytta. Ibland tänker jag att jag vill bo här alltid. Ibland skulle det va skönt att dela allt med nån. Ibland är det så himla skönt att bo själv.
Jag har sprungit 132 km i år. Undrar om jag kan komma upp i 200 till midsommar. Jag ska försöka.
