Rädd för verkligheten
Rädd? Självklart är alla rädda ibland. Vettskrämda för livet liksom. Jag med. Jag skulle vilja förlika mej med rädslan och hitta ett sätt att aldrig riktigt släppa fram den. För när den visar sej så är det alltid med full kraft och vid fel tillfälle.
Vad i livet är du mest rädd för? Döden? Kärleken? Spöken? Bitterhet? Ensamhet? Förluster? Elakhet? Vänskap? Tvåsamhet? Ekonomi? Naturkatastrofer?
Det finns massor av saker som skrämmer slag på oss.
Någonstans måste man bara lära sej leva med alla rädslor, ignorera dem ibland och kasta sej ut. Annars är man bara en liten lort.
Jag har ofta en magkänsla för saker och ting, dessvärre är jag inte så bra på att lyssna på den. Hade jag gjort det hade den sparat mej många sorger och uppbrott. Många säger att man aldrig ska ångra nåt man gjort i livet men jag vill inte riktigt hålla med. Min namnteckning är nog det jag ångrar mest. Den har jag satt på ställe där jag nu i efterhand önskar att någon sett till att bläcket va slut i pennan. Men det är väl bara att låta tiden ha sin gång, så löser det väl sej.
Något jag inte ångrar är att jag lät mej övertalas att träffa en grävmaskinist i varselkläder. Han har inte haft det lätt, men nu är jag så fast och säker på att det är så rätt det kan bli. Det är så här det ska kännas. Och magen håller med. Det är bara den där förbaskade rädslan som håller mej i ett järngrepp som måste övervinnas.
Medvind:
Att somna på hans axel, känna honom andas i min panna, krypa in famnen och känna mej så välkommen i den. Att se honom snickra och studera hur han klurar och tänker och hanterar verktygen med skicklighet. Han imponerar verkligen och jag blir helt varm i kroppen.
Idag har jag varit i min trädgård och grejat. Planterat en ny svarta vinbärsbuske och klippt häcken. Lite av det vissna är bortrensat och parasollfoten intagen. Utemöblerna är redo för vintern och jag har fått en dos D-vitamin.
Motvind:
Ekonomin. Alltid de satans pengarna som bara försvinner. Är så trött på att aldrig ha nåt över. Sjuka hundar, barn som fyller år, biljävlen och försäkringar. Och mat.
Veckorna försvinner, dagarna likaså. Allt går i hundranittio och den här stresskadade hjärnan håller på att bli ordentligt överhettad. Den skriker efter tid för återhäntning, vila och reflektion men ingen hör den. Det är dags att dra i nödbromsen men jag hittar inte den. Den här hösten kommer sluta i katastrof om jag inte saktar ner och börjar strukturera. Inte lätt när alla drar och sliter i mej och kräver uppmärksamhet som jag inte har kapacitet att ge. Också känslan av att ständigt vara otillräcklig.
Önskar jag hittade en sten i skogen att krypa under och få lov att tänka en enda tanke klart, få va i fred och ta hand om mig själv. Gissar att lösningen heter tabletter och höjer dosen. Så går det ett tag till hoppas jag.
Vindstilla:
Jag skulle delat på kärleksörten och grävt lite i rabatterna. Men då fanns det en massa bi som protesterade. Och bi ska vi va rädda om så spaden fick vila. 37 bi räknade jag till på en av plantorna. Jag får väl ta dem till våren i stället.
I veckan som kommer fyller min minsta lille pojk 20 år. Det är förmodligen sista gången jag har möjlighet att sjunga för honom på morgonen. Nästa år bor han troligen för sej själv. Lite vemodigt faktiskt.
Fake it
Vissa dagar borde bara suddas ut, försvinna ut i rymden som en liten fis och aldrig lämna minsta lilla spår efter sej. Morgonen efter borde hjärnan ha en automatisk deleteknapp för gårdagen så den inte hängde efter som en tung fotboja i svarta kedjor.
Antingen gör jag för mycket av det jag inte alls borde bry mig om, eller för lite eller inget alls av det som förväntas. Gör jag nåt överhuvudtaget är det på fel sätt. Jag har haft det på känn rätt länge att jag är en oduglig värdelös människa som aldrig kan leva upp till andras krav och förväntningar. I sådär 43,5 år typ.
Idag förväntas jag coacha och inspirera en vägledningsgrupp på 12 unga vuxna som är vilse i livet. Egentligen vill jag bara säga åt dem att lägga ner, livet suger - sen dör man. Det är svårt att ens ta fram fejkjaget som jag brukar kunna trolla fram, speciellt idag då jag blev sågad vid fotknölarna från a l l a h å l l igår.
Men ...ha en fin dag därute..ni som är bra på nåt.
Soldatmarsch i Skånsk natur
Jag har det oförskämt bra. Kärlek och trygghet, ett stabilt jobb, bor bra, fina vänner och barnen är friska. Och bonusbarnen är hur goa som helst.
Min egen Byggare Bob är en man att hålla i när åskan går. Vi var ute och vandrade i helgen och han fixar och grejar för att jag ska ha det bra. Och det har jag det verkligen. Ibland undrar jag när bubblan ska spricka. Men det är hjärnspöken som jag måste jobba med. Han är så fin och ärlig och jag ska bara lära mej att lita på det och inte reagera efter erfarenhet utan efter förnuft. Min terapeut tycker att jag är redo att mästra världen själv nu. Han tycker jag kommit långt i min analys över vad som varit och hur jag hanterar det. Jag känner mej fri, som om en stor grå filt har lyfts bort från mej. Hösten är välkommen.
Medvind:
Köksbordet har bytt färg. Från bok till vitt och det blir snyggt. Några lager färg till så kan sonen känna sej stolt. Med stolarna också vita kommer det bli jättebra.
Hallonskörden i år är fantastisk! Har frusit in tre liter och ändå äter jag färska hallon till frukost varje morgon. Så länge frosten håller sej borta och det är lite sol på dagen kan jag plocka bär ett par veckor till. Det är lycka, att äta himmajorda bär!
Motvind:
Det här med att jobba 8-17 kan inte va bra för människan. Inte denna människan iallafall.
Det blev ingen fjälltur denna hösten och det känns trist. Men tid och pengar är så väldigt begränsade tillgångar. Det får bli skåneleden på helgerna istället.
Jag ligger efter i trädgårdsskötsel. Hoppas att jag hittat ork och inspiration till helgen att sätta spaden i marken.
Vindstilla:
Har börjat röja bland alla prylar och har mängder med skit som ska till röda korset eller slängas. Nu ska mitt hem bli bara mitt, allt som påminner om gamla tråkigheter ska ut.
Denna veckan kommer träningen att ligga nere. Efter helgens marsch på 34 km över Brösarp backar och längs verkaån ska min stackars ledbrutna kropp få vila och läka.
B Eller F
Vissa dagar är så B. Eller F. Som i skolans värld betyder underkänd. Hade jag fått betyg på mitt jobb hade jag fått ett F idag. Allt bara strular. Ungdomar som inte kommer. Saker i det digitala systemet som jag inte förstår för att kunna göra en rättssäker handläggning. Stressa hem på lunchen och ta ut hundarna istället för en mysig lunchdejt. Jobba över, hem och fixa och försöka förbereda nån mat. Hundar som ska ut , tvätt in i maskinen och sen iväg till föräldramöte. Inget nytt under solen där inte, mer än att rektorn verkar vara en fin och bra människa. En av föräldrarna ville ha skjuts hem vilket betydde att jag inte ens fick en stund i bilen för mej själv. Fixa retur på zalando på byxor som inte passade lilla ungen. Fixa inloggning till schoolsoft som inte funkar. Läsa av min privata mejl som jag inte kollat på 3 veckor. Allt på en dator som tar sju svåra år på sej att ladda varje klick. Hänga tvätten och röja i köket och sen lite mat i magen. Nu är det äntligen sängen och jag hade behövt en axel att somna på, eller i alla fall ett gonatt. För hela jag känns bara som ett F.
Sensommar
Motvind:
Var hos tandläkaren igår. 1200 spänn. Ett hål hittade hon också. Kostar 1100 att laga. En krona skulle behöva bytas ut för 5000 kr. Och när jag ändå kommer upp i högkostnadsskyddet tycker tant tandläkare att jag ska göra den där rotspetsoperationen som måste till för att kunna byta krona på en annan tand som börjar bli nersliten.
Jag trodde kanske det fanns en liten chans att åka skidor till jul men det verkar ju inte så nu. Tänder är viktiga grejer som man måste hålla efter. De ska ju räcka hela livet.
Medvind:
Det är så Skönt att ha ett "vi". Jag har börjat inreda så smått i huset och lagt kläder i hans tvättkorg. Det börjar bli riktigt allvarligt nu. Och det känns så rätt och så enkelt. Han är en himla fin man.
Vi har haft en härlig sommar och det verkar bli en lika härlig höst.
Den envisa terriern börjar ge med sej och accepterar katterna mer och mer.
Vindstilla:
Tillbringade hela helgen ute på landet. Jag kan vänja mig vid det. ❤
