I medvind eller motvind går livet ändå

Vad i livet är du mest rädd för? Döden? Kärleken? Spöken? Bitterhet? Ensamhet? Förluster? Elakhet? Vänskap? Tvåsamhet? Ekonomi? Naturkatastrofer?

Det finns massor av saker som skrämmer slag på oss. 

Någonstans måste man bara lära sej leva med alla rädslor, ignorera dem ibland och kasta sej ut. Annars är man bara en liten lort.

Jag har ofta en magkänsla för saker och ting, dessvärre är jag inte så bra på att lyssna på den. Hade jag gjort det hade den sparat mej många sorger och uppbrott. Många säger att man aldrig ska ångra nåt man gjort i livet men jag vill inte riktigt hålla med. Min namnteckning är nog det jag ångrar mest. Den har jag satt på ställe där jag nu i efterhand önskar att någon sett till att bläcket va slut i pennan. Men det är väl bara att låta tiden ha sin gång, så löser det väl sej. 

Något jag inte ångrar är att jag lät mej övertalas att träffa en grävmaskinist i varselkläder. Han har inte haft det lätt, men nu är jag så fast och säker på att det är så rätt det kan bli. Det är så här det ska kännas. Och magen håller med. Det är bara den där förbaskade rädslan som håller mej i ett järngrepp som måste övervinnas.

Medvind:

Att somna på hans axel, känna honom andas i min panna, krypa in famnen och känna mej så välkommen i den. Att se honom snickra och studera hur han klurar och tänker och hanterar verktygen med skicklighet. Han imponerar verkligen och jag blir helt varm i kroppen. 

Idag har jag varit i min trädgård och grejat. Planterat en ny svarta vinbärsbuske och klippt häcken. Lite av det vissna är bortrensat och parasollfoten intagen. Utemöblerna är redo för vintern och jag har fått en dos D-vitamin. 

Motvind:

Ekonomin. Alltid de satans  pengarna som bara försvinner. Är så trött på att aldrig ha nåt över. Sjuka hundar, barn som fyller år, biljävlen och försäkringar. Och mat. 

Veckorna försvinner, dagarna likaså. Allt går i hundranittio och den här stresskadade hjärnan håller på att bli ordentligt överhettad. Den skriker efter tid för återhäntning, vila och reflektion men ingen hör den. Det är dags att dra i nödbromsen men jag hittar inte den. Den här hösten kommer sluta i katastrof om jag inte saktar ner och börjar strukturera. Inte lätt när alla drar och sliter i mej och kräver uppmärksamhet som jag inte har kapacitet att ge. Också känslan av att ständigt vara otillräcklig. 

Önskar jag hittade en sten i skogen att krypa under och få lov att tänka en enda tanke klart, få va i fred och ta hand om mig själv. Gissar att lösningen heter tabletter och höjer dosen. Så går det ett tag till hoppas jag. 

Vindstilla: 

Jag skulle delat på kärleksörten och grävt lite i rabatterna. Men då fanns det en massa bi som protesterade. Och bi ska vi va rädda om så spaden fick vila. 37 bi räknade jag till på en av plantorna. Jag får väl ta dem till våren i stället. 

I veckan som kommer fyller min minsta lille pojk 20 år. Det är förmodligen sista gången jag har möjlighet att sjunga för honom på morgonen. Nästa år bor han troligen för sej själv. Lite vemodigt faktiskt.