I medvind eller motvind går livet ändå

Å vad det ska va svårt att hitta en bra bostad. Budade på ett radhus men säljaren valde att stoppa innan jag la nästa. Märkligt. Men det är ju säljaren som bestämmer vem de vill sälja till. Var o tittade på en villa i tegel med fin tomt, lite för många sovrum och källare. Men den ligger där jag vill den ska ligga. Tegel är bra, källare är mindre bra. Huset är byggt 64 och all inredning är från...64. Det kan bli hur bra och fint som helst. Om jag är beredd på att varenda krona och överbliven minut några år framöver går till renovering. Kan va en kul utmaning. Men kan ju också sluta med att arga snickaren kommer och ringer på om 8 år och man fortfarande duschar provisoriskt i källaren i en trädgårdsslang. 

Ska ut och springa en runda, dämpa morgonångest och rensa lite tankar.

D.

Motvind:

Kom till skolan och undrade var alla andra var. Kunde haft sovmorgon, glömde att vi ändrat tiden.

Bilen blev skitig på vägen hem i snöslasket.

Sonen bara tjafsar om att han är ett barn och inte ska behöva fixa något alls, inte ens mat till sej själv. Men barn lägger ju sig klockan åtta och de är definitivt inte ute och kör moped eller går på disco. Så det så. I kväll somanr han utan kvällsmat. På egen begäran.

Medvind:

Åkte till springeskoraffären och fick tag i ett par nya dojjor. I´m in love. de är så underbara, hoppas de är det att springa i också.

Den stängda gruppen på fb jag är med i som jag har skrivit om innan är verkligen underbar. De är som en familj. De finns där alltid och det är så mycket kärlek som förmedlas. Så är man lite nere och skriver lite ynk ynk och plöstsligt sitter man och flinar fånigt över alla knasiga kommentarer eller kommer på hur många det är som har det så mycket värre. Jag ser verkligen fram emot att träffa några av dem till sommaren.

Vindstilla:

Kollade på ett radhus igår. Ganska perfekt faktiskt.Är lite kluven om jag ska invänta något i favvobyn eller kanske ska passa på och köpa mig den här bostaden och inte leva i ett provisorium längre. Ska sova på saken.

Imorgon ska jag skriva järnet. Massor. Till söndag ska det fan va klart!!

Opponeringskram D.

    

  

If your dreams don´t scare you they are´nt big enough.

Fast inte fan behöver de va så stora egentligen. Mina viktigaste drömmar handlar inte om så stora saker.

Undrar hur många förälskade som stått och tittat upp i stjärnhimmeln och tänkt att hen och hens älskade tittar i alla fall på samma stjärnor? Som levt åtskillda av olika anledningar genom historien och inbillat sig en känsla av samhörighet och blivit uppfyllda med en obeskrivlig värme från tårna upp i huvet när de stått där en sen kväll och tittat på stjärnhimmeln som är sprängfylld av glittrande planeter.... och inte fattat att de varit grundlurade av självaste livet från början. Inte fan finns det nån prins som kommer och gör allt bra och räddar prinsessan från allt ont i världen. Jo, det är ju bara sagor men vad är det vi blir matade med som barn? Det hade varit bra om budskapet gick fram: det är bara en saga, man får aldrig ha det för bra. ....så levde de lyckliga och sen gifte de sig...eller så levde lyckliga de första förälskade veckorna och sen ....ja va fan hände sen? Inte ett skit. Men vem har sagt att det ska va enkelt. Ingen. Men varför måste det va så jävla svårt då? Att bara leva och få en kopp kaffe på morgonen. En stor bitterhet har fått fäste och den äter innifrån och ut. Och trycker upp alla svarta känslor och omvandlar sorg och förtvivlan till ilska. Men snart inträder den stora acceptansen, att det som skulle bli, det blev aldrig. Men det kan va ok ändå. Kanske, ibland. Nån gång. Eller också inte...

Idag är ingen bra dag. Imorgon blir kanske bättre. Eller också inte.

Bitterfittan D.

   

Sitter och kollarr bilder från Lidingöloppet från 2010. åhhh, jag vill göra det igen. Jag vill va i så bra form som då. Jag vet, det är bara en träningssak. Bara. Det är svårt att få till någon riktigt bra träning utan support. I alla fall för mej. jag behöver en coach som sparkar ut mej när det är motigt. Det enda som finns nu som får ut mig är när hundarna behöver kissa. Idag var jag i Tormestorp och gick en lång runda med dem. Blev lite nostalgi, kommer ihåg när jag tränade inför Lidingö och det kände shelt omöjligt att kunna springa så långt....Men helt plötsligt så bara går det. Och det är en sån kick, man vill ringa kvällspressen o se det på löpet nästa dag: Klarade 15 km!!! Nu är jag glad om jag pallar 3 i ett sträck. Funderar på flera lopp nu ivår och vill verkligen genomföra dem. Så jag hoppas på lite mer självdisciplin och att faktiskt inte ha en massa dåliga ursäkter för att inte springa. I går kom jag ut på en 3 km runda i stormbyar på 20 sekundmeter. Den lille hunden stannade ett tag och ville inte gå längre när det blåste som värst. Idag har jag gått 1,5 timme och är ganska trött och frusen. Dåligt med sömn och många tankar som snurrar. Ska kanske ta en stund på soffan istället för att bara sitta och stirra in i uppsatsen utan att veta vad jag ska skriva...Tror det är en bra ide...
Blåsiga kramar D.

 

vaknade med världens ångest och lust till verkligen ingenting. så trist att ens vakna.

ringde vårdcentralen igen och fick en tid till loppan för att kolla hennes huvudvärk. det är minsann inte lätt att ta sig fram. knappa in personummer som de ändå inte får och kan se sen när man väl kommer fram. sur va jag och det blev sköterskan också. snörade på mig skorna i ren ilska och bestämde mig för den rundan med mest isgata. då är det ju legalt att gå så man inte bryter benen och sånt. men va fan, isen va ju bortsmält så jag fick ju snällt springa på då ju.Tog nya skorna och har nu blåsor i hålfoten efter skav.

Hämtade flickebarnet och doktorn börjde och kände och trodde nog det kom från ryggen. journaler från danmark är beställda över mail och det är med spänning jag väntar på dem. Som tur var hade taverna Midbrand öppet och vi fick äta lunch i bästa Stinans trädgård innan tösen skjutsades tillbaka till skolan. Jag fortsatte upp till stan och tänkte att det skulle va roligt att kunna se vilken färg bilen har på riktigt under allt det där andra som sitter utanpå. Det var fler än jag som hade tänkt samma, det tog 40 min i kö till tvätten.

Soliga kramar D.

 

Sitter i någon sorts ångestbubbla och vet exakt vad jag vill skriva i min uppsats. Men allt faller på referenserna. Var har jag hittat det jag skriver? Är det sant? Har jag missuppfattat något? Maslows behovstrappa tex, den finns i varenda lärobok inom psykologin. Men var finns primärkällan? Jag bara lackar ur på sånt. Allt låser sig och inte ett ord kommer på pränt.Jag är bra på att skriva. Annat.

Fick tummarna loss och snörade på skorna. Hittade ju ny runda igår. Idag ville jag springa den. Har inte sprungit mer än ett  par km de senaste månaderna. Den första biten var isgata. Tog det som uppvärmning. Sen var det uppför, himla tungt och jobbigt. Jag blev varm, tog av jackan, knäppte upp i halsen. Det blåste så mössan fick va kvar på. Där solen tinat snön var det gegga och där skuggan hållt kvar vintern var det isgata. Försiktigt, sakta och fint. Efter 3 km kom asfalt. Torr ren och fin. I en hage står 14 hästar och glor på mig. Fåglar som kvittrar och solen som bara flödar. Ryggen blir svett, känningar i baksidan av låret också står det två utslagna vintergäck i vägkanten. Brevid  håller några snödroppar tappert på att kika fram ur myllan. En rovfågel cirklar lågt över stycket som är snöfritt och grönt. En annan sitter i trädet längre fram. Mössan åker av. Och vantarna. Ena foten känns som en cementklump och jag har förmodligen snörat för hårt med de tjocka strumporna som jag tog för att inte frysa om fötterna. Hmpf...frysa??? Det börjar dra i hälsenan, ont i låren, vaderna bränner.Det går inte fort. Men ändå. så alldeles, alldeles underbart. Kroppen bara funkar, andningen är jämn. Det går inte fort men tittar heller inte på klockan. vet att distansen är 7,3 km. Vågar inte hoppas på under timmen, fick ju gå på isgatan, tar inga risker att bryta benen. Kommer fram till porten, drar fram telefonen och trycker stop på runkeeperappen. 59.30.

Löparkram D.