Så nöjd ändå.
Sitter i någon sorts ångestbubbla och vet exakt vad jag vill skriva i min uppsats. Men allt faller på referenserna. Var har jag hittat det jag skriver? Är det sant? Har jag missuppfattat något? Maslows behovstrappa tex, den finns i varenda lärobok inom psykologin. Men var finns primärkällan? Jag bara lackar ur på sånt. Allt låser sig och inte ett ord kommer på pränt.Jag är bra på att skriva. Annat.
Fick tummarna loss och snörade på skorna. Hittade ju ny runda igår. Idag ville jag springa den. Har inte sprungit mer än ett par km de senaste månaderna. Den första biten var isgata. Tog det som uppvärmning. Sen var det uppför, himla tungt och jobbigt. Jag blev varm, tog av jackan, knäppte upp i halsen. Det blåste så mössan fick va kvar på. Där solen tinat snön var det gegga och där skuggan hållt kvar vintern var det isgata. Försiktigt, sakta och fint. Efter 3 km kom asfalt. Torr ren och fin. I en hage står 14 hästar och glor på mig. Fåglar som kvittrar och solen som bara flödar. Ryggen blir svett, känningar i baksidan av låret också står det två utslagna vintergäck i vägkanten. Brevid håller några snödroppar tappert på att kika fram ur myllan. En rovfågel cirklar lågt över stycket som är snöfritt och grönt. En annan sitter i trädet längre fram. Mössan åker av. Och vantarna. Ena foten känns som en cementklump och jag har förmodligen snörat för hårt med de tjocka strumporna som jag tog för att inte frysa om fötterna. Hmpf...frysa??? Det börjar dra i hälsenan, ont i låren, vaderna bränner.Det går inte fort. Men ändå. så alldeles, alldeles underbart. Kroppen bara funkar, andningen är jämn. Det går inte fort men tittar heller inte på klockan. vet att distansen är 7,3 km. Vågar inte hoppas på under timmen, fick ju gå på isgatan, tar inga risker att bryta benen. Kommer fram till porten, drar fram telefonen och trycker stop på runkeeperappen. 59.30.
Löparkram D.
Kommentarer
Trackback
