Halvtid
När en dörr stängs upptäcker man ofta en helt ny att öppna.
Idag har halva semestern gått. 15 hela dagar kvar.
Medvind:
Slapp vakna ensam idag. Det är skönt att veta att det ligger nån bredvid. Han är så tyst och trygg och mitt huvud passar precis på hans axel.
Har börjat spåna på att bygga ett växthus, typ orangeri i miniatyr. Det finns massor av gamla fönster i min egen Mulle Meck's gamla stall som jag får använda. Det ska bli intressant att bygga nåt helt själv. Men jag kommer att behöva mycket tips råd och kunskap och någon som förklarar exakt varför jag inte kan göra så som jag planerat om det inte går vägen. Det vore synd på de 55 fönsterna om de bara gick till spillo.
Idag kom jag äntligen ut på en skogspromenad och igår sprang jag och hunden en liten runda. Han var pigg och hade mycket energi kvar när vi kom tillbaka.
Motvind:
Somnar ensam i kväll.
Hade lite lite ångest i kroppen hela förmiddagen och behövde gå ut i skogen och på promenaden kom såklart Skånes största regnskur genom tiderna. Dessutom åskade det. Hundarna var inte glada och jag var blötare innan jag duschade än efter, när jag kom hem igen.
Vindstilla:
Känner mej låg och lite rastlös. Funderar på om det är social baksmälla efter att ha varit på bortaplan och haft aktiviteter varje dag ett tag. Sover inte heller nåt vidare så jag är lite disträ, trött och lättirriterad. Känns som jag inte får nåt gjort för jag vet inte var jag ska börja. Bakom spisen och i Ugnen är iaf rent och sopskåpet och allt nerifrån golvet och som finns en halvmeter upp i hela huset har fått en omgång med trasan. Dags att ta fram listan för att sen kunna bocka av. Skulle behöva röja vinden och förrådet och alla skåp och lådor här inne. Finns mycket kvar här som ska ut ur mitt liv. Och städar jag nu blir det mindre att flytta sen när det är dags. Så jag skippar att olja staketet i år, det får nästa hyresgäst ta hand om.
Ett bra team
Var i Göteborg några dagar och bara njöt. En vänlig själ lånade ut sitt hus medan de var på semester mot att deras katter fick mat och omsorg. Smart. Det tog en hel dag att köra 30 mil. Ni vet, lång lunch och annat mys måste få ta den tid det tar. Man vill ju inte råka ut för stresspåslag liksom, hehe. Inte mer än vad jag har precis innan jag ska åka iväg nånstans. Det är verkligen en jobbig tröskel för mej att komma över. Packa är dödsjobbigt för då måste jag tänka, planera och organisera. Då vill min hjärna säga upp sej med omedelbar verkan. Nu verkar det som att jag träffat en riktigt fin kille som är mästare på att styra upp och fixa och tänka så det gick över förväntan att mecka med hundgrejjer och väskor och allt som skulle med. Vet ni känslan av att ha kört 30 minuter och komma på "visst faaan, jag glömde...." ? Händer mej jämt. Men då svarade min hansomkanallt bara lugnt " men det fixade jag". Och jag undrar vad jag gjort för att förtjäna honom.
Sen kom vi in i storstaden och skulle hitta vägen. Jag agerade GPS och han chaufför. Det gick galant. Vi är ett bra team. Och lika förvånade blev vi båda över rådjursgeten med två kid som gick på en gräsmatta mellan spårvagnen och vägen och åt som om inget i världen kunde störa dem. Det händer konstiga saker i storstan.
En fin vän och hennes ungdomar var redan på plats när vi kom och vi fick härliga kvällar med grillad god mat, goda viner och olika spel i skenet av ett myggljus. Så som semesterkvällar ska va.
Igår hämtade vi hem lilla loppan från Kastrup efter några dagar hos kusinen i Norge. Vi passade på att besöka Den blå planet. Mycket fascinerande och konstiga djur det finns i världens hav. Loppan var väldigt nöjd med sin Norgevistelse men tyckte ändå det var skönt att komma hem. Det är ju ofta så: borta bra men hemma bäst.
Medvind:
Semester är bra grejer. Att ligga på en klippa i skärgården och glo upp i himmelen en hel eftermiddag är bra grejer.
Motvind:
Det är tomt att vakna upp ensam idag.
Vindstilla:
Jag ska va hemma och skräpa några dagar och ta tag i hemmet, mej själv och livet för en stund. Tråkigt men nödvändigt.
Och det börjar bli dags att börja kika efter en tomt till ett hus.
Han bär 18 kg och jag 12.
Häckeberga runt på skåneleden är en fantastisk fin tur ! 26 km väl utmärkt led i varierande terräng och natur. Nu kan det va så att turen blev väldigt bra på grund av väldigt trevligt sällskap också. Men det är en chansning att ge sej ut i buskagen med någon man inte känner så bra. Det kan sluta hur tråkigt som helst om man blir ovänner om takten på promenaden, packningens vikt, Hur ett tält ska sättas upp eller hur en eld smartast går att få liv i. Och det kan lätt bli lite gnissel när hungern säyter in, det gör ont i kroppen och fötterna börjar protestera.Men vi verkar vara ett bra team, jag och byggare bob. Han påbörjar det som behöver göras och fixas nästan innan jag hinner ens tänka det. Han stannar och säger: jag märker att du behöver mat. Sen ser han till att jag får i mig nåt som bättrar på humöret Och orken för att sen kunna fortsätta. Och att det inte fanns en endaste vedpinne på lägerplatsen var inga bekymmer. På nolltid hade han fixat ihop en hög som räckte till hela vistelsen, utan att göra våld på naturen. Och när man sitter där framför elden och slevar i sej den godaste gulaschen som Felix någonsin tillagat i sina konservburkar och dricker varmt vin ur petflaska, då kan tiden få stanna. Det blir definitivt fler turer tillsammans!
Medvind:
Lediga dagar. Långa frukostar ute i solen.
En dag på stranden med nöjda ungar fullproppade med glass.
Jag känner tillfrefsställelse, nöjdhet, tacksamhet och glädje. Och jag är så värd det.
AW igår med några kollegor. Mycket skratt och fina samtal.
Motvind:
Ett hem att städa. Tvätt att tvätta. Å andra sidan regnar det idag så det passar fint.
Att min grävmaskinist och jag inte kan va tillsammans dygnet runt är jobbigt. Det vill man ju när allt är nytt men ibland knackar verkligheten på och då får man öppna dörren.
Vindstilla:
Det kommer bli en bra semester. Jag bara vet det.
Det här är en gnällblogg men just nu finns inte så mycket att gnälla över.
Äntligen Arg argare argast.
Terapi. Fy fasen. Men det är lika bra att gå genom elden nu med en gång än att gå på glödande kol lång tid framöver. Igår tryckte han till på flera ömma punkter. Vi pratade om mina goda egenskaper, storsint, snäll och att vilja alla väl, och vilka människor man ska ge de här fina sidorna till. För man kan ju faktiskt välja och behöver inte ge dem till alla. Bara de som förtjänar dem. Människor som gjort mej illa förtjänar inte min storsinthet. Han gör liknelsen med beroende/missbruk. Och undrar var i den här sunkiga historien jag sett till mitt eget bästa. Och om jag verkligen brytt mej om hur jag själv känner och vilka råd jag gett till nån annan i samma sits. Ingenting beskriver mina känslor bättre än Timbuktus låt "resten av ditt liv". Den är klockren. Och ilskan kokar i mig. Äntligen.
Vi pratade också om acceptansen kring att jag inte fungerar fullt ut och har tydliga tecken på utmattning. Hjärnan har till skillnad från musklerna ingen smärtsignal när den inte kan mer, utan det är då den stänger av. Semestern kommer göra mig gott på många sätt. Bara jag tar det lugnt och inte utsätter mej för för många saker som jag vet dränerar mej.
Medvind:
Semester. Så skönt.
Somna på en axel och vakna med en arm runt mig.
Vi planerar vandringen och kommer på att vi tänker lika.
Kommunikationen med lilla loppans pappa. Han är en fin människa.
Motvind:
Funderar på om min byggare bob är för bra för att vara sann. Gillar inte tvivlet som gnager och att nåt som jag vet att jag egentligen inte tvivlar på ändå tar energi. Tvetydiga känslor som jag hoppas rinner av snart.
Vindstilla:
På riktigt. Jag är värd det bästa. Och nu ska ilskan få göra ett ordentligt jobb med att ta mej vidare på min karta. Den kommer att bli en helt ny kompass för mig. Jag har ett egenvärde som är hög tid att förvalta.
Klippeliklipp
Att gå vidare betyder inte att glömma det som varit. Att gå vidare är att acceptera det som hänt men ändå fortsätta leva.
Så nu går jag vidare.
Livet suger verkligen ibland, eller så har jag kanske för stora förväntningar. Förväntar man sej inget så blir man sällan besviken. Å andra sidan måste man ju få drömma, hoppas och längta annars skulle allt kännas än mer meningslöst. Men det är väl just det som definierar att leva, att det finns ett hopp, en dröm, en längtan och en önskan om att kunna förverkliga. Annars går dagarna bara ut på att existera. Och nåt mer vill man väl?
När man står på kanten till ett stort svart oändligt hål och viftar med armarna för att hålla balansen och inte trilla i, då är man inte så kaxig. Då när det känns som att allt är slut, solen kommer aldrig gå upp igen och allt som någonsin betytt nåt är borta...ja då kan det hända att det finns någon i närheten som envist klamrar sej fast och ser till att en liten liten öppning med en ljusstrimma letar sej fram och öppnar dörren till ett slutet rum. Det svarta hålet blir mindre och risken att falla i försvinner. Jag vet inte hur eller varför han varit så tålmodig med mej men han har definitivt väckt liv i mig igen. Han ger mej hopp, väcker drömmar och får mig att längta. Han får mig att vända på varje sten vrida på varje tanke och ger mej vilja att gå vidare. Inte glömma, bara acceptera och börja känna liv igen. Och nu låter det som att jag beskriver min terapeut. Men det finns faktiskt en man som gör allt detta utan att ta betalt! Och som har hittat nyckeln till mitt innersta där han sakta smälter inlandsisen som bitit sej fast på ett sätt som ingen terapeut i världen skulle kunna. Han är så okomplicerad, jag pratar, han lyssnar och förstår och agerar därefter utan att sätta sej själv till sidan. Han pratar, jag lyssnar och tror jag förstår och det verkar räcka.
Nästa vecka ska vi ut i den skånska vildmarken och sätta hans amfibiesoldatskunskaper på prov. Har hört att en sådan kan göra upp eld i öknen om det är snöstorm med orkanvindar av bara tankekraft. Det verkar tryggt och bra så jag kan ägna mej åt andra viktiga saker. Som att dricka vin tex.
Medvind:
2 dagar kvar till semester.
Fina kollegor
Tröja på rean som betalades med en bonuskupong
Potatisen i landet blommar
Motvind:
Galet stressad på jobbet
Magkatarr
Slarvar med maten
Saknar min fina vän oändligt mycket och vet inte hur jag ska hantera det.
Vindstilla:
Idag ska föräldrarnas häck få en fin form. Tänk vad förvånade de skulle bli om jag formklipper hela till ett långt tågset!
Ta vara på varje sekund
Medvind:
Vänner, nya och gamla, som bara finns där.
Kärlek, blir verkligen bortskämd och vi tänker lika och gillar lika. Förutom oliver.
Skogen, lugnet från promenader, lantliv och kantateller som smakar gott
Motvind:
Stress, över jobb och framtid
Kroppen och knoppen som inte är helt i harmoni. Smärta och mental trötthet.
Ingen tid för träning
Knäppa terriern som inte kan acceptera kattungarna och inte fattar att man ska akta sej för att ta dem i munnen när de har klor och tänder vassa som sylar.
Vindstilla:
Snart terapidags igen. Kontrollerar så jag håller kartan på rätt håll och att kompassen justeras så det är rätt väg jag väljer. Det som känns bra, är bra. Måste bara få den där tilliten reparerad.
4 dagar till semester. Jag behöver det.
Grisar och svin
Det Jag bor på landet några dagar denna veckan. Vaknar till fågelkvitter och somnar i en famn. Det är härligt! Hundarna håller på att vänja sej vid två kattungar i huset. Det går väl sådär. Hårtussarna ryker och katterna fräser. Och jag ryter. Hunnajävel till att va envis och inte vilja acceptera. Men det gör de väl tillslut?
Medvind:
Att kunna prata om allt. Precis allt. För vi orkar inte gå omkring och gissa tro eller spekulera.
Jag har startat min nya telefon och nästan allt funkar som innan.
Naturen här är fantastiskt fin. Skog. Massor av skog. Och kohagar. Och grishagar 😊.
Kaffekokaren är laddad till mej varje morgon och igår satt det en liten fin lapp på den med ett litet meddelande fyllt av kärlek. Livet är verkligen fullt av överraskningar när man som allra minst anar det eller är beredd.
Motvind:
Sprang i går och pulsen rusade upp och det kändes inte alls bra. Kanske är det stressen som säger till kroppen att nåt är fel. Kanske blev pressen för stor när jag ville få en bättre tid än förra gången på denna rundan? Eller ska jag bli sjuk? Jag var iallafall tvungen att stanna och fotografera de lyckliga grisarna.
Min fina vän flyttade igår och jag ville så gärna va där och hjälpa till. Mitt jobb inkräktar på min fritid så igår gick det inte. Men på lördag hoppas jag att jag kan göra nån nytta och träffa fina människor där.
Vindstilla:
Jag tror det blir en onödigt bra sommar och semester. Om de bara ville ta och börja nån gång...
Gubbar
Vindstilla:
Det här med tillit, att känna att man kan lita på någon i alla väder. Eller bara lita på någon alls är inte lätt. Min tillit till mänskligheten har fått en rejäl törn och är ganska skadad. När den jag släppt in nästan hela vägen, nästan så långt det går, sviker och inte alls är den man trott. Då gör det ont. Och jag tänker att jag aldrig någonsin ska släppa in någon så långt igen. Jag känner redan att jag misslyckats. När någon dörr i livet stängs och låses och nyckeln kastats bort då öppnas alltid en ny. Jag har redan gått in genom den och det känns som om det bara finns värme omtanke och förtroende där inne. Naivt av mej? Ja, kanske. Men tänk om jag har rätt? Vilken chans jag skulle sumpa då om jag inte tar den. Livet är för kort för att inte älska hela vägen ut när något känns helt rätt. Även om det kan sluta med en käftsmäll. Och nej, man vänjer sej aldrig. Men man lär sej plåstra om så det lindrar som mest.
Jag har varit med om fantastiskt underbara saker med exmannen, som jag verkligen trodde skulle bli tredje gången gillt med, men som jag nu inte längre vet om det var på riktigt ömsesidigt eller inte. Terapeuten hjälper mig att sortera och nu spelar det ingen roll. Jag kände att det var äkta och det är min känsla som räknas oavsett hur det låg till. Jag tar dessa fina minnen och stunder och lägger i ett fack i hjärtat och bär det med mej. Allt det andra som inte är så vackert lägger jag i ryggsäcken som jag placerar på tåget och vinkar adjö av. Men just nu vill jag att livet ska fyllas med massor av nya underbara upplevelser som jag aldrig behöver paketera och lägga undan.
Medvind:
Store sonen kom hem över helgen och det är skönt att ha hela barnflocken på samma gång.
Igår plockade jag och barnen jordgubbar. Barnen fick ont i ryggen och jag blev mätt på fältet. Av 12 liter ligger 4 i frysen. Hur mycket jordgubbar kan man äta egentligen? 2 liter gick åt att doppa i chokladfontänen som vi gjorde premiärtest på. Så. Jäkla. Gott.
Jag kom ut och sprang i går och det flyter nu. Inte jobbigt, inte ont, bara skönt och härligt!
Jag kan äta fulla portioner igen och det slinker ner lite mer ohälsosamma prylar också. Så vikten är stabil och jag ska försöka hålla den med hjälp av löpning.
Motvind:
Chokladfontänen kladdar nåt djävulskt. Choklad i hela köket och på hela kroppen. Så jäkla meckig apparat att rengöra och att torka av ett bord med smält choklad på...? Har ni provat? Som att plocka fjädrar ur sirap.
Jobbet. Nu känner jag mig stressad. Det har jag gjort i perioder tidigare också men då kunnat hantera det och vända tankarna. Nu är det en klump i magen och tryck över bröstet och karusellskalle. Även om jag försöker intala mig att ingen dör. Spelar ingen roll om nåt blir fel för ingen dör av det. Och då borde det ju va lugnt? Men ändå. Jag vill så väl.Till och med semestern stressar. Så mycket jag vill hinna med men inget planerat. Ingen struktur och jag har lyckats dubbelbokad mig till helgen. Nu gäller det att hålla ut två veckor till!
