I medvind eller motvind går livet ändå

Det här med tillit, att känna att man kan lita på någon i alla väder. Eller bara lita på någon alls är inte lätt. Min tillit till mänskligheten har fått en rejäl törn och är ganska skadad. När den jag släppt in nästan hela vägen, nästan så långt det går, sviker och inte alls är den man trott. Då gör det ont. Och jag tänker att jag aldrig någonsin ska släppa in någon så långt igen. Jag känner redan att jag misslyckats. När någon dörr i livet stängs och låses och nyckeln kastats bort då öppnas alltid en ny. Jag har redan gått in genom den och det känns som om det bara finns värme omtanke och förtroende där inne. Naivt av mej? Ja, kanske. Men tänk om jag har rätt? Vilken chans jag skulle sumpa då om jag inte tar den. Livet är för kort för att inte älska hela vägen ut när något känns helt rätt. Även om det kan sluta med en käftsmäll. Och nej, man vänjer sej aldrig. Men man lär sej plåstra om så det lindrar som mest.

Jag har varit med om fantastiskt underbara saker med exmannen, som jag verkligen trodde skulle bli tredje gången gillt  med, men som jag nu inte längre vet om det var på riktigt ömsesidigt eller inte. Terapeuten hjälper mig att sortera och nu spelar det ingen roll. Jag kände att det var äkta och det är min känsla som räknas oavsett hur det låg till. Jag tar dessa fina minnen och stunder och lägger i ett fack i hjärtat och bär det med mej. Allt det andra som inte är så vackert lägger jag i ryggsäcken som jag placerar på tåget och vinkar adjö av. Men just nu vill jag att livet ska fyllas med massor av nya underbara upplevelser som jag aldrig behöver paketera och lägga undan. 

Medvind:

Store sonen kom hem över helgen och det är skönt att ha hela barnflocken på samma gång.

Igår plockade jag och barnen jordgubbar. Barnen fick ont i ryggen och jag blev mätt på fältet. Av 12 liter ligger 4 i frysen. Hur mycket jordgubbar kan man äta egentligen? 2 liter gick åt att doppa i chokladfontänen som vi gjorde premiärtest på. Så. Jäkla. Gott. 

Jag kom ut och sprang i går och det flyter nu. Inte jobbigt, inte ont, bara skönt och härligt! 

Jag kan äta fulla portioner igen och det slinker ner lite mer ohälsosamma prylar också. Så vikten är stabil och jag ska försöka hålla den med hjälp av löpning. 

Motvind:

Chokladfontänen kladdar nåt djävulskt. Choklad i hela köket och på hela kroppen. Så jäkla meckig apparat att rengöra och att torka av ett bord med smält choklad på...? Har ni provat? Som att plocka fjädrar ur sirap.

Jobbet. Nu känner jag mig stressad. Det har jag gjort i perioder tidigare också men då kunnat hantera det och vända tankarna. Nu är det en klump i magen och tryck över bröstet och karusellskalle. Även om jag försöker intala mig att ingen dör. Spelar ingen roll om nåt blir fel för ingen dör av det. Och då borde det ju va lugnt? Men ändå. Jag vill så väl.Till och med semestern stressar. Så mycket jag vill hinna med men inget planerat. Ingen struktur och jag har lyckats dubbelbokad mig till helgen. Nu gäller det att hålla ut två veckor till!