Hemåt
De hade fortfarande julmarknad på torget i cluj. 
Jag kan köpa vad jag vill i vilket stånd jag vill. Men hittade inget av intresse. Jag kände ändå att jag skulle velat gynna nån där.
Rumänien är ett stort land med många invånare varav många är fattiga och arbetslösa. Ett par gånger under resan har barn kommit fram och tiggt så fort vi öppnade bildörren. "Ge oss pengar så kommer gud att vakta din bil" var budskapet vid ett tillfälle .Andra gången kom en hel flock ungar varav den minsta pojken gick utan vantar. Jag har vantar så det räcker och hann knappt räcka fram dem åt honom förrän han högg dem som en piraya . Mr Scandline gav dem varsin kaka också. Så sorgligt och trist att se dem och inte kunna göra mer för dem. Ger man dem pengar tar föräldrarna dem och köper sprit för dem.
Varför inte,liksom? När man kan...
Så här går ju också bra att parkera.
Nu sitter jag på tåget hem och vill bara hem.
För det är ju så, borta bra men hemma bäst!
Gammal gammlare gammlast
Att gå omkring i Dracula s födelsestad var som att kastas flera hundra år bakåt i tiden. Kullersten och trånga gränder och hus som är som hämtade ur en film om medeltiden. Det är vackert och jag blir fascinerad av byggnadstekniken. De skapade det de kunde med det som fanns.
I Dracula s födelsehus åt vi lunch och jag beställde en svampsoppa som var gudomligt god. Sen besökte vi en konstutställning innan det var dags att åka 3 timmar till staden där flygplatsen var. Hotellet där var verkligen inget att hurra över trots sina fyra stjärnor. Vi gick ut och kollade runt lite i ett sk köpcenter. Ingen av butikerna lockade speciellt så vi började leta restaurang istället. I Rumänien är det fortfarande tillåtet att röka inomhus. Kläderna luktade apa efter besöket och det var inte så väldigt trevligt att sitta där inne även om stället i sej var väldigt fint och maten god.
I Dracula s födelsehus åt vi lunch och jag beställde en svampsoppa som var gudomligt god. Sen besökte vi en konstutställning innan det var dags att åka 3 timmar till staden där flygplatsen var. Hotellet där var verkligen inget att hurra över trots sina fyra stjärnor. Vi gick ut och kollade runt lite i ett sk köpcenter. Ingen av butikerna lockade speciellt så vi började leta restaurang istället. I Rumänien är det fortfarande tillåtet att röka inomhus. Kläderna luktade apa efter besöket och det var inte så väldigt trevligt att sitta där inne även om stället i sej var väldigt fint och maten god.
Dracula
Dracula var en grym djävul . Han pålade folk. 
Mr Ferry tog oss till hans födelsestad och naturligtvis kostar det lite extra att gå in i rummet där han föddes.
tjofadderianra
Efter många timmar i bilen kom vi tillbaka till vårt boende. Det vankades julmiddag. Första rätten stod serverad när vi satte oss till bords klockan fem. Klockan tio hade vi ätit sista. De hade verkligen gjort sej till för att visa uppskattning över att vi närvarade. Underhållningsbandet hade övat in mama Mia på svenska. Och plötsligt stod det 30 inhemska folkdansare bland borden och dansade och tjoade som tokar. Det var roligt att se deras skicklighet. 
När dansen drog i gång tänkte jag smita upp och lägga mej men naturligtvis var det en i sällskapet som hann bjuda upp. Det jobbiga är inte att dansa egentligen. Det är att de vill prata. Kalle anka - språket fattar jag verkligen inte nåt av och det blir inte mycket bättre när det blir kalle anka- engelska. Jag smet ganska snabbt...
Down under
Längs den lilla slingrande vägen i bergen fanns det små marknadsstånd där det såldes souvenirer och lite annat. Mr Ferry stannade så vi kunde titta lite. När jag öppnade bildörren och skulle kliva ur höll jag på att sätta foten rakt på Mr Dracula him self.
Han borde verkligen ligga i en klippskreva och sova och inte ligga där på kalla marken. Han verkade skadad men jag hade inga handskar att ta honom med så jag tog skon och började fösa honom bort från parkeringen. Då greppade han tag i min sko och hängde där så fint och då va det lätt att få honom att greppa en sten att hänga sej på istället. Hoppas han klarade sej.
Mr Ferry ville visa oss en saltgruva. Jag tänkte mig typ en grotta som tykarpsgrottan. Jag förstod att vi skulle kunna gå ner i den och att vi skulle åka buss en stund. Från bilen till busshållplatsen gick en trottoar genom en liten by. Solen sken och på trottoaren låg det sådär fem sex hundar och solade sej.
Han borde verkligen ligga i en klippskreva och sova och inte ligga där på kalla marken. Han verkade skadad men jag hade inga handskar att ta honom med så jag tog skon och började fösa honom bort från parkeringen. Då greppade han tag i min sko och hängde där så fint och då va det lätt att få honom att greppa en sten att hänga sej på istället. Hoppas han klarade sej.
Mr Ferry ville visa oss en saltgruva. Jag tänkte mig typ en grotta som tykarpsgrottan. Jag förstod att vi skulle kunna gå ner i den och att vi skulle åka buss en stund. Från bilen till busshållplatsen gick en trottoar genom en liten by. Solen sken och på trottoaren låg det sådär fem sex hundar och solade sej.
Två av dem var halta och skuttade fram på tre ben såg jag när vi kom tillbaka efter gruvturen.
Bussen började köra och efter några hundra meter körde den rakt in i ett hål i berget. Det var uppskattat tre dm marginal från bussen till taket och väggen. Och det gick rakt neråt. Dödsångesten kom som på beställning och knepet att andas i fyrkant, blunda och tänka på en blommande sommaräng fick verkligen visa sin effekt. I exakt samma ögonblick som jag skulle vråla till chauffören att stanna, vända och köra upp mig igen lyste en lampa upp utrymmet utanför och bussen stannade. Jag tänkte att ok, jag följer med och överlever jag detta...
Vi steg in genom en port och där började en trappa neråt. 100 meter lång. Minst.
Bussen började köra och efter några hundra meter körde den rakt in i ett hål i berget. Det var uppskattat tre dm marginal från bussen till taket och väggen. Och det gick rakt neråt. Dödsångesten kom som på beställning och knepet att andas i fyrkant, blunda och tänka på en blommande sommaräng fick verkligen visa sin effekt. I exakt samma ögonblick som jag skulle vråla till chauffören att stanna, vända och köra upp mig igen lyste en lampa upp utrymmet utanför och bussen stannade. Jag tänkte att ok, jag följer med och överlever jag detta...
Vi steg in genom en port och där började en trappa neråt. 100 meter lång. Minst.
Det som väntade där nere var bland det mest fascinerande jag sett. Jag kan knappt förklara. Det va så stort. Lekland,bio,restaurang, kyrka,museum, pingisbord, höghöjdsbana,bar,kiosk, you name it. Allt fanns därnere! Sinnessjukt!
Mr Ferry berättade att hälften av alla besökare har blivit ordinerade av sin läkare att vistas där 4 timmar varje dag i några veckor för att bli friska från sina luftrörsbesvär. Andra hälften var turister.
Mr Ferry berättade att hälften av alla besökare har blivit ordinerade av sin läkare att vistas där 4 timmar varje dag i några veckor för att bli friska från sina luftrörsbesvär. Andra hälften var turister.
Saltgruvor som medicin
Idag har varit en helt fantastisk dag! Jag är lite kär i Rumänien. Det mesta har jag bara sett från bilen men jag längtar efter att se det till fots. Här är otroligt vackert. Så här bor vi:
Det är rätt lyxigt i jämförelse med hur de flesta hus ser ut. Jag vaknade av tuppen som gol och hästhovsklapper. Häst och vagn används fortfarande flitigt här nere och djuren är trafikvana vill jag lova.
Efter frukosten åkte vi mot bergen och den moldaviska gränsen. Det finns inte en enda väg som är rak i hela detta landet. Och det är tur, annars hade alla vägar lutat typ 90 grader uppåt eller neråt.
Vår chaufför, Mr Ferry, är en van bilförare. Den sista veckan har han kört 150 mil. Jag låter det vara osagt om han är en skicklig förare. Men vi lever ju ännu.
Det här är enda vägen in i Moldavien från Rumänien , om jag förstod Mr Ferry's knackiga engelska rätt. Det är så otroligt mäktigt med de höga bergväggarna. Notera att vägen går under klipputsprånget. Det gäller att vera hur hög bilen är och att inte få möte precis där.
Det kommer mera när jag har nät nästa gång ☺
Transylvanien
På fyra timmar hinner man inspektera flygplatsen grundligt från insidan. Checka in och visa pass och av med stövlarna igen. Lukten som spred sej kunde ju inte jag ta nåt ansvar för.
Ljusår utanför min comfortzon började jag nästan njuta av utsikten från fönsterplatsen som egentligen inte var min. Jag började fotografera och hade ljuv musik i lurarna. Plötsligt var det dags för landning. Moln moln och moln och KABANG - där va marken. Jag kan lova att om det inte va kaptenens första landning så va det inte hans bästa. Visa passet igen och hitta chauffören som berättar att vi ska åka 25 mil. Ok-2 timmar lite drygt tänker jag. 4 timmar senare , 43 spelade låtar av en 318 låtar lång spelista med en blandning av Pavarotti, Britney Spears, Elton John och Abba har varenda en disk i hela ryggen hamnat snett och två njurar har krypit upp i lungorna. Och då; då kommer varningsskylten om ojämn väg. Stegräknaren i telefonen höll på att bli överhettad och den berömde mig för mitt flit. Personer med anlag för åksjuka göre sig icke besvär. Jag ska aldrig klaga på det svenska vägunderhållet.
På vägen har jag gjort några iakttagelser kring det rumänska folket. De gillar att ha mörkt. Överallt inomhus iaf. Lätträknade var de fönster där en kunde se att det var bebott. Men utomhus!.
De har inte anlag för epilepsi och i jämförelse ligger familjen Griswolds ljusprydda villa vid juletid ordentligt i lä. Allt blinkar i olika färger överallt. Det ser ut som små bordeller så fort man åker genom en liten by.
Ljusår utanför min comfortzon började jag nästan njuta av utsikten från fönsterplatsen som egentligen inte var min. Jag började fotografera och hade ljuv musik i lurarna. Plötsligt var det dags för landning. Moln moln och moln och KABANG - där va marken. Jag kan lova att om det inte va kaptenens första landning så va det inte hans bästa. Visa passet igen och hitta chauffören som berättar att vi ska åka 25 mil. Ok-2 timmar lite drygt tänker jag. 4 timmar senare , 43 spelade låtar av en 318 låtar lång spelista med en blandning av Pavarotti, Britney Spears, Elton John och Abba har varenda en disk i hela ryggen hamnat snett och två njurar har krypit upp i lungorna. Och då; då kommer varningsskylten om ojämn väg. Stegräknaren i telefonen höll på att bli överhettad och den berömde mig för mitt flit. Personer med anlag för åksjuka göre sig icke besvär. Jag ska aldrig klaga på det svenska vägunderhållet.
På vägen har jag gjort några iakttagelser kring det rumänska folket. De gillar att ha mörkt. Överallt inomhus iaf. Lätträknade var de fönster där en kunde se att det var bebott. Men utomhus!.
De har inte anlag för epilepsi och i jämförelse ligger familjen Griswolds ljusprydda villa vid juletid ordentligt i lä. Allt blinkar i olika färger överallt. Det ser ut som små bordeller så fort man åker genom en liten by.
En resa som ingen annan
Okristligt tidigt ringde klockan. Sonen masade sej snällt upp och skjutsade oss till tåget. På Kastrup checkade vi in och visade passen. Mycket folk, långa köer och stövlar som fick larmet i säkerhetskontrollen att tjuta kändes inte som en sommardagsmorgon. Men det är ju sånt en får stå ut med för att få se delar av världen som inte är på cykelavstånd. Vi kom upp i luften och ner igen. Jag gillar inte att vara högre än tredje våningen så på 11000 meters höjd är min comfortzon passerad med ljusår. Vi landade i Bologna och vi hittade en liten pizzeria som fick servera oss lunch.
