Terapi. Fy fasen. Men det är lika bra att gå genom elden nu med en gång än att gå på glödande kol lång tid framöver. Igår tryckte han till på flera ömma punkter. Vi pratade om mina goda egenskaper, storsint, snäll och att vilja alla väl, och vilka människor man ska ge de här fina sidorna till. För man kan ju faktiskt välja och behöver inte ge dem till alla. Bara de som förtjänar dem. Människor som gjort mej illa förtjänar inte min storsinthet. Han gör liknelsen med beroende/missbruk. Och undrar var i den här sunkiga historien jag sett till mitt eget bästa. Och om jag verkligen brytt mej om hur jag själv känner och vilka råd jag gett till nån annan i samma sits. Ingenting beskriver mina känslor bättre än Timbuktus låt "resten av ditt liv". Den är klockren. Och ilskan kokar i mig. Äntligen.
Vi pratade också om acceptansen kring att jag inte fungerar fullt ut och har tydliga tecken på utmattning. Hjärnan har till skillnad från musklerna ingen smärtsignal när den inte kan mer, utan det är då den stänger av. Semestern kommer göra mig gott på många sätt. Bara jag tar det lugnt och inte utsätter mej för för många saker som jag vet dränerar mej.
Medvind:
Semester. Så skönt.
Somna på en axel och vakna med en arm runt mig.
Vi planerar vandringen och kommer på att vi tänker lika.
Kommunikationen med lilla loppans pappa. Han är en fin människa.
Motvind:
Funderar på om min byggare bob är för bra för att vara sann. Gillar inte tvivlet som gnager och att nåt som jag vet att jag egentligen inte tvivlar på ändå tar energi. Tvetydiga känslor som jag hoppas rinner av snart.
Vindstilla:
På riktigt. Jag är värd det bästa. Och nu ska ilskan få göra ett ordentligt jobb med att ta mej vidare på min karta. Den kommer att bli en helt ny kompass för mig. Jag har ett egenvärde som är hög tid att förvalta.
