Duvan
Igår skulle jag hämta lilla ungen i Kristianstad och bestämde mig för att köra de små vägarna dit. Det är så vackert med allt det gröna och rapsfälten och igår sken solen. Plötsligt sitter det två duvor framför bilen. Den ena dunkar i motorhuven och det blir ett moln av fjädrar i luften och jag kvider typ "neeej, förlååååt..". Ganska säker på att den dog. Men jag måste ju kolla. Vänder bilen och stannar vid sidan av vägen. Där ligger den med vingar och ben i en enda röra. Och lever. Suck. Vaffan gör man nu då? Tar upp den i famnen och konstaterar att den har brutit både ben och vinge. Förstår att jag måste förkorta lidandet. Ringer veterinär. Stängt, det är söndag. Ringer Pelle. Får lite pepp. Tänker på en vän som kom i situationen att behöva ha ihjäl ett rådjur som skrek av smärta av ett brutet ben. Jag har en liten duva i handen. Fjädrarna är lena och ögonen plirar och tittar på mej. Jag har en mockajäng som man spänner hjulen med i bilen. Jag virar in duvan i en tröja, ber om förlåtelse och slår så hårt jag kan flera gånger med tårarna sprutandes. Känner egter att den slutat andas. Sitter och gråter en stund och sen lägger jag pippifågelen fint under en blomma i vägkanten. Mission completed. 
Kommentarer
Trackback
