Inte ett enda barn får förgäves liv nån gång
Dagens medvind:
Loppan vaknade tidigt och är så duktig på att fixa sig i ordning på morgonen. Sonen var också uppe i tid och kom i väg.
Blev bjuden på hemmabakad äppelpaj och vaniljsås av bästa Marcus på jobbet idag. Den extra långa fikapausen gjorde att jag fick jobba en stund extra för att hinna färdigt. Men det va det lätt värt!
Har gått en runda med min blivande brudtärna i kväll. Hon har lovat att hålla slöjan åt mig och försöka undvika att trampa på min klänning. Detta berättade hon med en min som liknade en av Askungens styvsystrars. Jag får nog tänka två gånger innan jag ber henne. Vi skulle ut och gå med alla hundarna men hennes lilla meshund avvek efter ungefär 200 meter. Den vände och gick hem igen. Så Stina fick ringa hem o tala om att brackan va på väg hem och sen gå en promenad med kopplet i handen utan hund. Ganska komiskt.
Dagens motvind:
Hela min planering för min "lediga" dag föll när det blev akut personalbrist på jobbet.
Vaknade ensam. Ingen som väckte mig med att viska fina saker i mitt öra. Visserligen kom lille hunden och slickade mig i örat, men det är inte riktigt detsamma även om han också är väldigt älskvärd.
Vindstilla:
Har fastnat i soffan vid datorn efter promenaden och lyssnar på Carola. Hade inte sett eller hört när hon sjöng på Khao Lak efter tsunamin men gjorde det nu i kväll. Så vackert och så sorgligt.
Alla vill ju ha ett gott liv där man känner trygghet och kärlek och får stöd i svåra stunder men också ha ett liv där glädjen kan delas med någon. Många som mist en kärlek blir nog livrädda att släppa in någon nära igen av rädsla för att historien ska upprepa sig. Men man kan ju aldrig veta om det kommer göra det eller inte och det skulle ju va synd att gå miste om ett gott liv för att man är rädd att få ett mindre gott. Så sa min egen GW till mig sist jag var där och det börjar sjunka in så smått. Jag börjar ändå känna lite hopp om att faktiskt kunna få ett gott liv. Att kanske någon kan älska mig och min ryggsäck med allt innehåll i medgång såväl som i motgång. Och det är klart att i medgång är det aldrig svårt att glida med men när det blåser kraftiga motvindar måste man också finnas och kunna ta över rodret när den andra inte orkar mer. Men jag är ju ständigt rädd för att inte räcka till eller duga och det ska jag jobba lite mer på. Men nu ska jag sova, det är en dag i morgon som ska orkas med...
Tsunamikram D.
.
Loppan vaknade tidigt och är så duktig på att fixa sig i ordning på morgonen. Sonen var också uppe i tid och kom i väg.
Blev bjuden på hemmabakad äppelpaj och vaniljsås av bästa Marcus på jobbet idag. Den extra långa fikapausen gjorde att jag fick jobba en stund extra för att hinna färdigt. Men det va det lätt värt!
Har gått en runda med min blivande brudtärna i kväll. Hon har lovat att hålla slöjan åt mig och försöka undvika att trampa på min klänning. Detta berättade hon med en min som liknade en av Askungens styvsystrars. Jag får nog tänka två gånger innan jag ber henne. Vi skulle ut och gå med alla hundarna men hennes lilla meshund avvek efter ungefär 200 meter. Den vände och gick hem igen. Så Stina fick ringa hem o tala om att brackan va på väg hem och sen gå en promenad med kopplet i handen utan hund. Ganska komiskt.
Dagens motvind:
Hela min planering för min "lediga" dag föll när det blev akut personalbrist på jobbet.
Vaknade ensam. Ingen som väckte mig med att viska fina saker i mitt öra. Visserligen kom lille hunden och slickade mig i örat, men det är inte riktigt detsamma även om han också är väldigt älskvärd.
Vindstilla:
Har fastnat i soffan vid datorn efter promenaden och lyssnar på Carola. Hade inte sett eller hört när hon sjöng på Khao Lak efter tsunamin men gjorde det nu i kväll. Så vackert och så sorgligt.
Alla vill ju ha ett gott liv där man känner trygghet och kärlek och får stöd i svåra stunder men också ha ett liv där glädjen kan delas med någon. Många som mist en kärlek blir nog livrädda att släppa in någon nära igen av rädsla för att historien ska upprepa sig. Men man kan ju aldrig veta om det kommer göra det eller inte och det skulle ju va synd att gå miste om ett gott liv för att man är rädd att få ett mindre gott. Så sa min egen GW till mig sist jag var där och det börjar sjunka in så smått. Jag börjar ändå känna lite hopp om att faktiskt kunna få ett gott liv. Att kanske någon kan älska mig och min ryggsäck med allt innehåll i medgång såväl som i motgång. Och det är klart att i medgång är det aldrig svårt att glida med men när det blåser kraftiga motvindar måste man också finnas och kunna ta över rodret när den andra inte orkar mer. Men jag är ju ständigt rädd för att inte räcka till eller duga och det ska jag jobba lite mer på. Men nu ska jag sova, det är en dag i morgon som ska orkas med...
Tsunamikram D.
.
Kommentarer
Trackback
