I medvind eller motvind går livet ändå

Jag hatar tvättstugan. Den lilla maskinen spolar ut sköljmedlet tillsammans med tvättmedlet och den stora maskinen centrifugerar inte som den ska. Dessutom bokar folk upp sig hela dagar och då blir det svårt för mig som bara behöver ett par timmar då och då. Jag blir helkokt och himmlen trillar ner. Idag är det en sån dag då den faktiskt gör det på riktigt.

Medvind:
Jag vet faktiskt inte vad som har varit bra alls med denna dagen. Möjligtvis att jag fick lite terapi både i morse i bilen och nu på eftermiddagen hos min beteendevetare (Knasig benämning).Han heter Tommy och är som en Leif GW. Talar med samma dialekt ungefär lika snabbt, alltså så långsamt att jag vill dra orden ur munnen på honom ibland. Kom till saken, liksom... Men han får mig ändå att tänka.

Motvind:
Typ allt, hela dagen har kännts seg o trist.

Vindstilla:
Tommy säger att man inte kan gå omkring och gömma sig i sin egen lilla bubbla och skuffa undan alla känslor för att de är besvärliga. Jag tycker att jag borde vara glad, lycklig och tacksam men inte kan va det eftersom jag har en stor sorg som jag behöver bearbeta och ta mig igenom. Jag skuffar det jobbiga åt sidan och tror att jag kan gömma det där i bubblan någonstans. Men Tommy tror att inte förrän jag sätter ett OCH mellan de båda situationerna kommer jag att kunna ta reda på kaoset som bor inom mig. För det är ju faktiskt så att jag kan vara lycklig för det jag har OCH sörja det som aldrig blev och den förlusten en seperation innebär. Dessutom har jag ju inte bara en, utan två i bagaget som lagts på hög utan bearbetning. Troligen är det därför jag är livrädd för att ta reda på vad jag innerst inne känner och våga släppa fram det. Livet är ju så att man ska glida på ett bananskal och skaka av sig ledsamheter som vatten på en gås. Eller??? Nej , självklart inte, men omgivningen vill ju gärna få en att tro att alla andra gör så. Och då blir det att vi sitter ensamma på vår kammare och grubblar istället för att tala med varandra och få råd och stöd och tröst. För det behöver vi alla ibland. Man får va ledsen och man får va glad. Och glad är ju inte så svårt att tillåta sig vara men varför är det då så svårt att tillåta sig själv att vara ledsen när man behöver det? Kanske en överlevnadsinstikt? Som hundar som inte visar att de har ont. Man vill inte vara sårbar för då blir man kanske utesluten ur flocken.

Tills nästa gång har jag fått en hemläxa, utöver timdagboken som jag ska fortsätta med, och det är att släppa kontrollen för att få den åter i rimliga propotioner. Jag får absolut inte dra mig undan umgänge och måste försöka ta tag i saker som känns oövervinnerliga när det gäller relationer. Verkar busenkelt, eller hur? Hhhmmmm.

Gör ett försök och ska verkligen byta om och springa en liten runda medan jag väntar på tvätten.

Kontrollkram D.