Den stora hatkärleken

Acceptans är som det första steget mot kärlek. När man kan känna en hundraprocentig acceptans till något finns det ju också en möjlighet att den känslan kan bli till kärlek. Undrar när jag ska kunna känna en hundraprocentig acceptans till min sjukdom. Jag förnekar fortfarande och vill inte låtsas om det. Hatar verkligen de där små vita pillerna. Samtidigt som jag vet att utan dem fungerar jag inte. Men...ibland ....så tänker jag att jag visst kan funka utan. Och unfgerfär ett halvår funkar det ju. Jättebra, tycker jag själv. Ända tills den dagen jag inte tar mig upp ur sängen. Så det är väl bara att försöka ta tag i den stora acceptansen och försöka få den till att bli någon sorts kärlek. Till mig själv. Detta gick jag och funderade på på min morgonpromenad med hundarna. Såna tankepromenader är livsviktiga.

Tänker på det här med Robinson-uttagningen. Jag har nog alldeles för dåligt självförtroende att göra nåt sånt. Tror att jag ger upp för lätt. Ska kolla in ett program för att se hur det är nu för tiden. är ju säkert tio år sen jag såg ett avsnitt...men det ska bli intressant med intervjun och se vad det är de frågar.

Dagens medvind:
När jag vaknade hade jag sovit åtta timmar. Idag känner jag mig som en människa igen. Är så otroligt känslig för för lite sömn.
Loppan har sovit i min säng. Det är ganska mysigt att vakna och ligga och studera henne när hon sover. Inte så ofta man ser henne utan glasögon heller.
Såg ett rådjur på nära håll i skogen i morse. Det är så vackra djur. Fick nöjet att titta på det en lång stund, hade motvind.

Dagens motvind:
Har en klump i magen för tentan. Har bara skrivit en sida...och har inte börjat läsa till nästa kurs som börjar på måndag.
Känner mig lite förkyld. Typiskt när jag inte har tränat på ett tag. Hade nån konstig rosslig hosta i morse.

Dagens vindstilla:
Ska strax byta om till träningskläder, ska springa medan flickorna är på simskola.
OM jag skulle komma med i Robinson måste jag ju komma igång med hårdträning nu...;) Har ju även lovat att tatuera mig...tänk om jag får ångra att jag inte kunde hålla tyst....Då gäller det att hitta en man med stor acceptans för att hans kvinna har ett mansnamn på rumpan...eller, ja, kanske inte ska ha nån man i mitt liv ändå.

Träningskramar D.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0