när broar till tryggheten bränns
Man tar fotografier på barnen när de är små och kladdiga runt munnen med världens lyckligaste leende fast glassen rinner längs hela hakan. Som förälder tänker man: Det blir en perfekt studentbild. Man är redan 18 år framåt i tiden. Som om de 18 åren kommer att följa den säkra raka räls man vill lägga ut framför sina barns fötter. Man vill dem så väl. Framför sig ser man de perfekta familjemiddagarna med skratt och diskussioner, alla dricker, äter, pratar och har trevligt. Som en amerikansk filmscen. Där det aldrig händer att någon spiller, barn gnäller eller föräldrar är trötta. Maten är näringsriktig och tillagad med kärlek och alla bara älskar smaken. Tacksamheten flödar och lyckan är fullkomlig, alltid. På morgonen står nypressad juice och färska blommor på bordet och solen skiner oavbrutet. Alla kommer upp i tid, nykammade och med nystrukna kläder sitter de redo att gå till skolan med alla läxor perfekt gjorda. Och så helt plötsligt spricker drömmen. Som en såpbubbla när den träffar asfalten. Man är lurad. Grundlurad av sig själv som trott och längtat....
Livet är ju mer som en himmel med moln. De far dit vinden blåser och det är omöjligt att förutspå vilket håll det blir. Ibland klumpar de ihop sig till fullkommlig storm och andra dagar är himmeln oskyldigt blå. Kampen att överleva pågår varje dag. Ibland går det bättre än annars. Och visst finns ögonblicken där fullkomlig lycka existerar. Men hur skulle man veta när de inträffar om man aldrig upplevt motsatsen?
Idag går store sonen ut näst sista året i gymnasiet. Hans räls har verkligen inte varit rak och trygg. Den har svajjat ordentligt och det har legat mycket skräp på den. Som förälder har jag ofta stått med bakbundna händer och bara kunnat se på och ropa heja. Allt har han rett ut själv, ofta med mycket bra resultat. Jag är stolt som bara en mamma kan va. Han är fantastisk.
Ett av mina barn fick aldrig se dagens ljus. Tänker lite mer på det så här års då det skulle haft födelsedag. Men som sagt, livet är inte som en rak tågräls utan mer som en himmel full med moln. Och nånstans där ibland alla molnen finns livet. Det är alltid lättare att leva medvinds men ibland måste man stå pall som en stor ek i motvind för att få uppleva de stunder i livet som är totalt vindstilla och underbara. Och när de inträffar gäller det att veta motsatsen för att kunna ta dem tillvara. Spara dem i en liten ask som kallas minnet för att kunna plocka fram känslan när motvinden blåser hårt.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.
Kram D.
Livet är ju mer som en himmel med moln. De far dit vinden blåser och det är omöjligt att förutspå vilket håll det blir. Ibland klumpar de ihop sig till fullkommlig storm och andra dagar är himmeln oskyldigt blå. Kampen att överleva pågår varje dag. Ibland går det bättre än annars. Och visst finns ögonblicken där fullkomlig lycka existerar. Men hur skulle man veta när de inträffar om man aldrig upplevt motsatsen?
Idag går store sonen ut näst sista året i gymnasiet. Hans räls har verkligen inte varit rak och trygg. Den har svajjat ordentligt och det har legat mycket skräp på den. Som förälder har jag ofta stått med bakbundna händer och bara kunnat se på och ropa heja. Allt har han rett ut själv, ofta med mycket bra resultat. Jag är stolt som bara en mamma kan va. Han är fantastisk.
Ett av mina barn fick aldrig se dagens ljus. Tänker lite mer på det så här års då det skulle haft födelsedag. Men som sagt, livet är inte som en rak tågräls utan mer som en himmel full med moln. Och nånstans där ibland alla molnen finns livet. Det är alltid lättare att leva medvinds men ibland måste man stå pall som en stor ek i motvind för att få uppleva de stunder i livet som är totalt vindstilla och underbara. Och när de inträffar gäller det att veta motsatsen för att kunna ta dem tillvara. Spara dem i en liten ask som kallas minnet för att kunna plocka fram känslan när motvinden blåser hårt.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.
Kram D.
Kommentarer
Trackback
