Ensamma mamman
Medvind:
Sprang 3,7 km idag på morgonen. En riktigt härlig sommarmorgon, varmt och starka dofter i skogen.
Mina kollegor är verkligen riktiga vänner. Såna som finns när det kör ihop sig.
Lilla Loppan sover i min säng. Mysigt.
Motvind:
Jag mår inte så bra. Svimmade på jobbet när jag satt i kassan. Fick inte köra bil hem för chefen så min bror fick hämta mig. Har legat här i sängen med frossa sen dess. Fast nu börjar jag känna mig varmare och något svettig med fleece och täcke på mig. Ringde 1177 men hon tyckte jag skulle vila hemma och ringa VC i morgon för att kolla hjärtrytm, tryck och ev biverkningar av medicinen. Skönt, för jag orkar inte sitta på akuten i kväll. Hoppas bara jag vaknar i morgonbitti.
Vindstilla:
Jag fick VG på sista tentan. Helt oväntat men välkommet. Kritiken var inte nådig. Jag har missat massor och kunnat utveckla massor och inte gått in på ditten o kritiskt granskat datten för lite bla bla bla....Utifrån deras kommentarer skulle hela arbetet vara underkänt. Den akademiska världen ingår inte i mitt habitus... Men jag har kommit på en grej i dag när jag sprang om pedagogik och psykologi. När jag låg på sjukhus för elva år sedan och det inte fanns någon gnutta mening eller ljus med livet, konstant rädd för mina roomisar (som verkligen var som Hannibal Lector) och personal som gillade att glo på TV hela dagarna så fanns det en person som fick mig ur känslokoman jag hamnat i. Ett par ggr i veckan kom det en kvinna med en liten hylla på hjul där man kunde låna böcker från. Första gången hon kom uppmärksammade hon att jag var "ny" och berättade vad hon gjorde och hur det gick till med boklånen. Jag tror inte ens jag bemödade henne en blick. Hon gav inte upp. När hon varit några gånger och frågat och jag som vanligt sa nej till henne var hon envis och plockade fram en bok. Ensamma mamman serier, Cecilia Torudd. "Men lite lätta serier skulle du kanske kunna läsa lite ur om du inte orkar med en hel bok..." Jag sneglade på boken, suckade och tänkte "ok, jag tar den så går hon härifrån". Boken låg flera dagar på mitt bord. En dag började jag känna. Tristess. Jag bläddrade lite i boken och tänkte föraktfullt att den ensamma morsan var i alla fall frisk i huvet och kunde ta hand om sina barn. Hur synd är det om henne egentligen?? Jag började läsa de små textbubblorna och plötsligt drog jag på munnen. Glädje. Den kvinnan vet förmodligen inte om det men hon utövade den ultimata psykologiska pedagogiken på mig. Hon hittade den Proximala utvecklingszonen hos mig. Personalen på avdelningen gav mig också en broschyr att läsa den andra veckan Jag var inlagd där det stod en massa saker om min diagnos och medicinering. Om jag hade hundra frågor innan hade jag tusen frågor efter att ha läst den. Men ingen personal som tog sig tid att lyssna eller svara. Och i det läget jag befann mig då var jag oförmögen att fråga själv.
Feberkram D.
Sprang 3,7 km idag på morgonen. En riktigt härlig sommarmorgon, varmt och starka dofter i skogen.
Mina kollegor är verkligen riktiga vänner. Såna som finns när det kör ihop sig.
Lilla Loppan sover i min säng. Mysigt.
Motvind:
Jag mår inte så bra. Svimmade på jobbet när jag satt i kassan. Fick inte köra bil hem för chefen så min bror fick hämta mig. Har legat här i sängen med frossa sen dess. Fast nu börjar jag känna mig varmare och något svettig med fleece och täcke på mig. Ringde 1177 men hon tyckte jag skulle vila hemma och ringa VC i morgon för att kolla hjärtrytm, tryck och ev biverkningar av medicinen. Skönt, för jag orkar inte sitta på akuten i kväll. Hoppas bara jag vaknar i morgonbitti.
Vindstilla:
Jag fick VG på sista tentan. Helt oväntat men välkommet. Kritiken var inte nådig. Jag har missat massor och kunnat utveckla massor och inte gått in på ditten o kritiskt granskat datten för lite bla bla bla....Utifrån deras kommentarer skulle hela arbetet vara underkänt. Den akademiska världen ingår inte i mitt habitus... Men jag har kommit på en grej i dag när jag sprang om pedagogik och psykologi. När jag låg på sjukhus för elva år sedan och det inte fanns någon gnutta mening eller ljus med livet, konstant rädd för mina roomisar (som verkligen var som Hannibal Lector) och personal som gillade att glo på TV hela dagarna så fanns det en person som fick mig ur känslokoman jag hamnat i. Ett par ggr i veckan kom det en kvinna med en liten hylla på hjul där man kunde låna böcker från. Första gången hon kom uppmärksammade hon att jag var "ny" och berättade vad hon gjorde och hur det gick till med boklånen. Jag tror inte ens jag bemödade henne en blick. Hon gav inte upp. När hon varit några gånger och frågat och jag som vanligt sa nej till henne var hon envis och plockade fram en bok. Ensamma mamman serier, Cecilia Torudd. "Men lite lätta serier skulle du kanske kunna läsa lite ur om du inte orkar med en hel bok..." Jag sneglade på boken, suckade och tänkte "ok, jag tar den så går hon härifrån". Boken låg flera dagar på mitt bord. En dag började jag känna. Tristess. Jag bläddrade lite i boken och tänkte föraktfullt att den ensamma morsan var i alla fall frisk i huvet och kunde ta hand om sina barn. Hur synd är det om henne egentligen?? Jag började läsa de små textbubblorna och plötsligt drog jag på munnen. Glädje. Den kvinnan vet förmodligen inte om det men hon utövade den ultimata psykologiska pedagogiken på mig. Hon hittade den Proximala utvecklingszonen hos mig. Personalen på avdelningen gav mig också en broschyr att läsa den andra veckan Jag var inlagd där det stod en massa saker om min diagnos och medicinering. Om jag hade hundra frågor innan hade jag tusen frågor efter att ha läst den. Men ingen personal som tog sig tid att lyssna eller svara. Och i det läget jag befann mig då var jag oförmögen att fråga själv.
Feberkram D.
Kommentarer
Trackback
