Förlorade år
Igår kväll kände jag mig lite piggare och åkte ner på föreläsning på RFSU. Det handlade om Swingers. Människor som har sex tillsammans med andra. Eller ja, det har väl de flesta,,, men par som har sex med andra par, på en klubb tillsammnas med många andra. Rättså coolt ändå. Frigjorda människor, öppensinnade och bejakande av njutning. Och ja, de skyddar sig. Jag ska dit på ett studiebesök.
Medvind:
Gått en timme med hunden ikväll. Har bara en hemma, lånade ut den andra. Känner mig lite bättre men hostar så in i...speciellt nu på kvällen.
Motvind:
Idag pratade vi om mobbing på arbetsplatser. Vi skulle läsa artiklar om människor som varit utsatta. Många tar livet av sig. Jag fick såna flashbacks. Satt med hjärtklappning och vågade inte resa mig och gå ut, tänkte att då svimmar jag. Tänkte också: Skärp dej, det där är över, glöm det, släpp det. Men det är svårt. Jag har aldrig fått upprättelse. Vet inte om det skulle hjälpa eller tjäna något till. Men ändå. En artikel som handlade om en chef som gjorde de mest vidriga saker med en anställd som sedan bara blånekade. Vad min chef gjorde är fortfarande lite oklart emellanåt. Har svårt att veta om jag uppfattade situationen fel eller om han verkligen gjorde saker som jag tror han gjorde. Jag kontaktade facket, arbetsmiljöverket (som hänvisade tillbaka till facket) företagsledningen (som tyckte det va normalt med turbulens i början när en chef var ny) men ingen ville kännas vid nåt. Har du bevis? frågade facket. Bevis??? Han gjorde ju inget som någon såg, sa aldrig något som någon annan hörde. Han sa en sak inför mina kollegor och en helt annan till mig. Allt för mitt eget bästa. Jag var stark, vågade säga i från, stod på mig, visste ju att jag hade rätt. Då gick han bakvägen och stack kniven i ryggen på mig istället för att ta en schysst fight. Kollegorna? Ja, han placerade sin fru ibland dem... Jag kan berätta tusen sjuka grejer han gjorde som var och en inte är en big deal, men tillsammans orsakat enorma skador. Han kunde säga till mej att ett möte började kl 10 och när jag kom hade alla redan börjat och han sa att jag missuppfattat tiden...Jag råkade säga att det va en fördel att ha mobiltelefonen i fickan när barnen ringde på em efter skolan och berättade vem de lekte med. Dagen efter var mobiltelefoner förbjudna i lokalen. Han straffade mig med att jobba i narkotikaburen men kom på efter ett tag att jag gillade det. Ut med mig igen och in med mig i kylen. Inte mig emot, förutom att jag fick eksem och urinvägsinfektion av kylan. Och då kunde han helt plötsligt inte omplacera mig. Jag tog upp frågan om vi verkligen skulle behöva stå ut med musik från tre olika radiokanaler i lokalen och tyckte att de som ville ha musik kunde ha det i hörlurar, då installerade han ett högtalarsystem i lokalen och tog bort alla avstängningsknappar på radioapparaterna. En beteendevetare kopplades in och jag försökte berätta vad som hände. Då påstår denne man, som tidigare haft ett långt samtal med min chef, att om man lätt blir upprörd och överreagerar kan man inbilla sig saker...till slut trodde jag verkligen att det var mej det var fel på. Att jag missuppfattat när han i samförstånd pratade förtroligt med mig, stod nära hade handen på min axel och sedan lät den glida neråt för att avsluta samtalet med en klapp i ändan och ett "så e de, lilla gumman" och ett äckligt leende i det grisrosa facet...han satte mig att utforma ett kvalitetssystem där personalens kompetens skulle vara överskådlig sen tog han det och presenterade det för företagsledningen som sitt eget arbete. Jag minns när jag va helt tom och gick ut från jobbet en fredageftermiddag. Sen tog jag bilen och körde men kände att jag inte ens skulle klara av att ta livet av mej. Skulle väl bara bli förlamad och hamna i rullstol. Skulle va typiskt min otur. Att jag inte kunde leva upp till kraven om att va en perfekt fru, perfekt mamma, ha ett perfekt hem med perfekta saker i va en sak, men att helt plötsligt känna mig vilse på jobbet, som jag visste jag var väldigt bra och duktig på, det tog så det sved. Sen låg jag som ett apatiskt flyktingbarn i en säng på psyk avd 85 i en vecka innan jag kunde resa mig upp.Ytterligare 5 veckor tog det innan jag orkade komma hem. Och då visste jag inte ens hur man plockade fram frukost.
Vindstilla:
Jag brukar inte få tunghäfta, jag brukar inte ha problem med att berätta eller prata. I dag tog det stopp. Detta sitter djupare än vad jag trodde.
När det äntligen är över kram D.
Medvind:
Gått en timme med hunden ikväll. Har bara en hemma, lånade ut den andra. Känner mig lite bättre men hostar så in i...speciellt nu på kvällen.
Motvind:
Idag pratade vi om mobbing på arbetsplatser. Vi skulle läsa artiklar om människor som varit utsatta. Många tar livet av sig. Jag fick såna flashbacks. Satt med hjärtklappning och vågade inte resa mig och gå ut, tänkte att då svimmar jag. Tänkte också: Skärp dej, det där är över, glöm det, släpp det. Men det är svårt. Jag har aldrig fått upprättelse. Vet inte om det skulle hjälpa eller tjäna något till. Men ändå. En artikel som handlade om en chef som gjorde de mest vidriga saker med en anställd som sedan bara blånekade. Vad min chef gjorde är fortfarande lite oklart emellanåt. Har svårt att veta om jag uppfattade situationen fel eller om han verkligen gjorde saker som jag tror han gjorde. Jag kontaktade facket, arbetsmiljöverket (som hänvisade tillbaka till facket) företagsledningen (som tyckte det va normalt med turbulens i början när en chef var ny) men ingen ville kännas vid nåt. Har du bevis? frågade facket. Bevis??? Han gjorde ju inget som någon såg, sa aldrig något som någon annan hörde. Han sa en sak inför mina kollegor och en helt annan till mig. Allt för mitt eget bästa. Jag var stark, vågade säga i från, stod på mig, visste ju att jag hade rätt. Då gick han bakvägen och stack kniven i ryggen på mig istället för att ta en schysst fight. Kollegorna? Ja, han placerade sin fru ibland dem... Jag kan berätta tusen sjuka grejer han gjorde som var och en inte är en big deal, men tillsammans orsakat enorma skador. Han kunde säga till mej att ett möte började kl 10 och när jag kom hade alla redan börjat och han sa att jag missuppfattat tiden...Jag råkade säga att det va en fördel att ha mobiltelefonen i fickan när barnen ringde på em efter skolan och berättade vem de lekte med. Dagen efter var mobiltelefoner förbjudna i lokalen. Han straffade mig med att jobba i narkotikaburen men kom på efter ett tag att jag gillade det. Ut med mig igen och in med mig i kylen. Inte mig emot, förutom att jag fick eksem och urinvägsinfektion av kylan. Och då kunde han helt plötsligt inte omplacera mig. Jag tog upp frågan om vi verkligen skulle behöva stå ut med musik från tre olika radiokanaler i lokalen och tyckte att de som ville ha musik kunde ha det i hörlurar, då installerade han ett högtalarsystem i lokalen och tog bort alla avstängningsknappar på radioapparaterna. En beteendevetare kopplades in och jag försökte berätta vad som hände. Då påstår denne man, som tidigare haft ett långt samtal med min chef, att om man lätt blir upprörd och överreagerar kan man inbilla sig saker...till slut trodde jag verkligen att det var mej det var fel på. Att jag missuppfattat när han i samförstånd pratade förtroligt med mig, stod nära hade handen på min axel och sedan lät den glida neråt för att avsluta samtalet med en klapp i ändan och ett "så e de, lilla gumman" och ett äckligt leende i det grisrosa facet...han satte mig att utforma ett kvalitetssystem där personalens kompetens skulle vara överskådlig sen tog han det och presenterade det för företagsledningen som sitt eget arbete. Jag minns när jag va helt tom och gick ut från jobbet en fredageftermiddag. Sen tog jag bilen och körde men kände att jag inte ens skulle klara av att ta livet av mej. Skulle väl bara bli förlamad och hamna i rullstol. Skulle va typiskt min otur. Att jag inte kunde leva upp till kraven om att va en perfekt fru, perfekt mamma, ha ett perfekt hem med perfekta saker i va en sak, men att helt plötsligt känna mig vilse på jobbet, som jag visste jag var väldigt bra och duktig på, det tog så det sved. Sen låg jag som ett apatiskt flyktingbarn i en säng på psyk avd 85 i en vecka innan jag kunde resa mig upp.Ytterligare 5 veckor tog det innan jag orkade komma hem. Och då visste jag inte ens hur man plockade fram frukost.
Vindstilla:
Jag brukar inte få tunghäfta, jag brukar inte ha problem med att berätta eller prata. I dag tog det stopp. Detta sitter djupare än vad jag trodde.
När det äntligen är över kram D.
Kommentarer
Trackback
