Var är medmänniskan?
Vindstilla tankar:
Jag har många saker att va tacksam över. Tex att jag bor i Sverige. Här har vi det väldigt bra och är omhuldade och nästan vadderade vad som än händer. Det händer ju hemska saker här också men vi tror att våra skyddsnät fångar oss och kastar oss rätt upp tillbaka på linan så det bara är att dansa vidare. Musiken tystnar inte. Är det därför vi faller så inihelvetes hårt när vi väl trillar? Statistiskt sett mår vi inte bra fast vi har det så inihelvetes bra. Varför har det blivit så? Svenskarnas psykiska hälsa är katastrofal. Vi sitter på psykakuten för att partnern har gjort slut, eller för att vi jobbar för mycket eller inte har nåt jobb. Sånt som man borde ha medmänniskor som lyssnar på och hjälper oss med. Men man vill inte besvära...Vad är det för kultur vi håller på att skapa? Att det skulle va till besvär att ha det jobbigt? Borde man inte som medmänniska se det som en förmån, ett förtroende, ett hedersuppdrag att vara den som få stötta? Istället ringer vi sjukvården när vi kanske bara behöver nån att anförtro våra innersta känslor och tankar. Men ytan är för hård, man ska va så perfekt och aldrig visa sitt svaga jag. Egentligen är det det starkaste man kan göra och det största förtroendet man kan ge någon att öppna sig, blotta sig och gråta.
Kan det va dags att vi kapar linorna till skyddsnäten, låter folk trilla, slå sig. Stänga musiken för en stund, plåstra om såren och mödosamt få klättra tillbaka av egen kraft. Inte förrän man har hittat balansen sätts musiken på igen. Ingen ska behöva klättra själva utan stöttas av medmänniskor som fått ett hedersuppdrag. Styrkan den lilla människan får av att klara av jobbet själv gör att nästa gång hon faller tar det inte lika hårt, man lär sig falltekniken. Och man vet att det finns stöd när man behöver.
Hur är du själv som medmänniska? Både när det gäller att stötta och att öppna dig?
Lördagskram D.
Jag har många saker att va tacksam över. Tex att jag bor i Sverige. Här har vi det väldigt bra och är omhuldade och nästan vadderade vad som än händer. Det händer ju hemska saker här också men vi tror att våra skyddsnät fångar oss och kastar oss rätt upp tillbaka på linan så det bara är att dansa vidare. Musiken tystnar inte. Är det därför vi faller så inihelvetes hårt när vi väl trillar? Statistiskt sett mår vi inte bra fast vi har det så inihelvetes bra. Varför har det blivit så? Svenskarnas psykiska hälsa är katastrofal. Vi sitter på psykakuten för att partnern har gjort slut, eller för att vi jobbar för mycket eller inte har nåt jobb. Sånt som man borde ha medmänniskor som lyssnar på och hjälper oss med. Men man vill inte besvära...Vad är det för kultur vi håller på att skapa? Att det skulle va till besvär att ha det jobbigt? Borde man inte som medmänniska se det som en förmån, ett förtroende, ett hedersuppdrag att vara den som få stötta? Istället ringer vi sjukvården när vi kanske bara behöver nån att anförtro våra innersta känslor och tankar. Men ytan är för hård, man ska va så perfekt och aldrig visa sitt svaga jag. Egentligen är det det starkaste man kan göra och det största förtroendet man kan ge någon att öppna sig, blotta sig och gråta.
Kan det va dags att vi kapar linorna till skyddsnäten, låter folk trilla, slå sig. Stänga musiken för en stund, plåstra om såren och mödosamt få klättra tillbaka av egen kraft. Inte förrän man har hittat balansen sätts musiken på igen. Ingen ska behöva klättra själva utan stöttas av medmänniskor som fått ett hedersuppdrag. Styrkan den lilla människan får av att klara av jobbet själv gör att nästa gång hon faller tar det inte lika hårt, man lär sig falltekniken. Och man vet att det finns stöd när man behöver.
Hur är du själv som medmänniska? Både när det gäller att stötta och att öppna dig?
Lördagskram D.
Kommentarer
Trackback
