Alla har vi varit små
Funderade på rubriken till detta inlägget. Religös? Unna mig. Tacksamhet för livet. Det är så vackert. Harmoni.
Städade lite och sen tog jag båda hundarna och började springa grusvägen ut på landet uppåt backen. Solen sken, himmeln var klarblå. Det blommade rölleka, fibbla och blåklocka i vägkanten. Får och kor betade i hagarna. Som en sommardag. Plötsligt hörs ett skränande som till och med fick hundarna att reagera. Verkligheten kallade. Tranor i långa banor, hela himmeln full. Påminns om att hösten är på intåg. När jag kommit upp för backen och är ordentligt trött ser jag en underbar plats; en telefonstolpe att vila ryggen mot. Sätter mig en stund med ansiktet mot solen och blundar och låter pulsen sjunka. Det är underbart. Helt stilla och tyst. Jag blundar. Det knastrar till i gruset och det kommer en kvinna med barnvagn (var då ifrån???). Hon ler och nickar och skyndar förbi. Hm. Jag reser mig motvilligt och fortsätter springa.
Det är marknad i byn och vi kan ju inte låta bli att gå en runda och slösa lite pengar på karameller och en liten fin snygg väska åt Loppan som hon efter mycket noga övervägande slutligen bestämmer sig för. Hon gick och tittade så länge att knallarna börjat packa i hop. Vi lyckades också få de sista munkarna för nästan inga pengar alls.
Min kärlek är här och det är mysigt. Får ju inte så mycket pluggat men han åkte iväg och kollade fotboll och då hade jag kunnat läsa men jag och Loppan kollade Dobidoo i stället. Den här kursen är så ooootroligt tradig. Hoppas kunna glida med på ett bananskal och bli godkänd på nåt sätt.
Läste en blogg om föräldraskap som va så otroligt rörande att jag bölade som en liten unge. Härligt hur andra kan väcka känslor. Min lille pojk har blivit stor och det känns som jag förlorat honom. Men han kommer väl tillbaka. Och om två år är det väl nästa unges tur att flyga ur boet. Tufft, men det är livet och visst ska de få utvecklas och göra sina misstag och sina lyckande. Det finns så många ungdomar som inte tror på sin egen förmåga eller att de duger. Men de gör ju det. De är älskade och jättefina. De är livrädda att visa sina svagheter, men det finns ju inga svagheter, bara mänskliga känslor och de kan aldrig vara fel. Vi borde verkligen vara mer förstående, förlåtande och bara kramas lite mer. Och kanske skratta åt eländet.
Lyckliga kramar D.
Söstrami´s minsta lille Wilgot....
Städade lite och sen tog jag båda hundarna och började springa grusvägen ut på landet uppåt backen. Solen sken, himmeln var klarblå. Det blommade rölleka, fibbla och blåklocka i vägkanten. Får och kor betade i hagarna. Som en sommardag. Plötsligt hörs ett skränande som till och med fick hundarna att reagera. Verkligheten kallade. Tranor i långa banor, hela himmeln full. Påminns om att hösten är på intåg. När jag kommit upp för backen och är ordentligt trött ser jag en underbar plats; en telefonstolpe att vila ryggen mot. Sätter mig en stund med ansiktet mot solen och blundar och låter pulsen sjunka. Det är underbart. Helt stilla och tyst. Jag blundar. Det knastrar till i gruset och det kommer en kvinna med barnvagn (var då ifrån???). Hon ler och nickar och skyndar förbi. Hm. Jag reser mig motvilligt och fortsätter springa.
Det är marknad i byn och vi kan ju inte låta bli att gå en runda och slösa lite pengar på karameller och en liten fin snygg väska åt Loppan som hon efter mycket noga övervägande slutligen bestämmer sig för. Hon gick och tittade så länge att knallarna börjat packa i hop. Vi lyckades också få de sista munkarna för nästan inga pengar alls.
Min kärlek är här och det är mysigt. Får ju inte så mycket pluggat men han åkte iväg och kollade fotboll och då hade jag kunnat läsa men jag och Loppan kollade Dobidoo i stället. Den här kursen är så ooootroligt tradig. Hoppas kunna glida med på ett bananskal och bli godkänd på nåt sätt.
Läste en blogg om föräldraskap som va så otroligt rörande att jag bölade som en liten unge. Härligt hur andra kan väcka känslor. Min lille pojk har blivit stor och det känns som jag förlorat honom. Men han kommer väl tillbaka. Och om två år är det väl nästa unges tur att flyga ur boet. Tufft, men det är livet och visst ska de få utvecklas och göra sina misstag och sina lyckande. Det finns så många ungdomar som inte tror på sin egen förmåga eller att de duger. Men de gör ju det. De är älskade och jättefina. De är livrädda att visa sina svagheter, men det finns ju inga svagheter, bara mänskliga känslor och de kan aldrig vara fel. Vi borde verkligen vara mer förstående, förlåtande och bara kramas lite mer. Och kanske skratta åt eländet.
Lyckliga kramar D.
Söstrami´s minsta lille Wilgot....
Kommentarer
Trackback
