I medvind eller motvind går livet ändå

I dag är en sån där...hm...trött dag. Meningslös. En dag då jag gärna skulle tagit en enkel till månen. Eller en öde ö. Fryser ända in i själen och längtar efter värme, avslappning, sömn, kravlöshet. Längtar efter nån som tänker på mig i form av små handlingar som känns oöverstigliga (tex att göra en sillamacka till lunch) och bara finns där.

Medvind:
Ja, den är svår idag. Men jag har min anställning kvar om man nu kan räkna det som nåt positivt när jag ändå inte jobbar.
Villehunden fick mig att le när vi kom innanför dörren. Han kom med min innesko i munnen och gav den till mig. Precis som att han visste. Fast jag vet att han hade nåt annat i kikaren, som att dela den i en miljon bitar tex...

Motvind:
Vindstilla:
Trött trött trött. Varför är alltid priset så högt för nåt jag verkligen vill göra? Jag ville gå på medarbetarmötet, jag tyckte det va roligt att träffa alla. Min fd fd chef och min söta lilla fd fd fd chef som snart ska bli mormor. Fan va gammal jag måste va som har vänner som ska bli mormor...sen kommer baksmällan dan efter. Lika bara å bara sitta här o inte göra ett smack. VD:n, Fredde, hade rosa skjorta på sig dagen till ära. Han har talets gåva. Han är en kanonbra ledare. Han är uppe i det blå och svävar emellanåt men man måste ju sikta högt ibland för att nå halvvägs. Det han inte förstår är att de brister som finns hos cheferna som inte är så bra ledare. Han tror att han tänker utanför ramen, men han är egentligen bara i kanten och nosar. Undrar om Medstop har hälsobokslut för personalen. Ska kolla upp det. Annars är det kanske en smart VFU-grej? Börjar tvivla på att Noaks Ark kan ge så mycket.

Åkte tåg från Lund i morse. Undrar hur en del människor orkar med det varenda morgon. Jag försöker undvika folksamlingar. Undviker att svara i telefon och vill helst avskärma hela världen. Svarar på mess och skriver på fb. Jag är nere, långt. Men jag har anmält mig till en studie i Umeå och hoppas att jag kommer med den. En nätbaserad självhjälp för deprimerade. Det finns ju ingen annan än jag själv som kan hjälpa mig. Kunde gått den enkla vägen och medicinerat bort skiten också. Men det måste väl finnas nåt annat sätt? Vi håller ju på att medikalisera hela samhället. Alla beteende eller behov som sticker ut lilla minsta ska diagnostiseras och vips så finns det en pilla för det också till läkemedelsbolagens aktieägares stora glädje. Världen är sjuk, den behöver en pilla. Jag börjar tvivla på min förmåga till att arbeta sen. Tänk om jag hamnar på en arbetsplats där det är 110 % prestation som krävs hela tiden varje dag där det inte finns en minut för återhämtning. Ungefär som det är med studierna nu.Då är jag helt rökt. Funderar redan på sommaren, kommer att få jobba heeela tiden. Jag behöver verkligen vara ledig en liten stund också. Jag vill inte bo här men vet inte om jag orkar flytta nånstans heller. Huvet är alldeles fullt och det blir liksom ingen ordning på nånting därinne. Inte på tentan heller verkar det som.

Jag visste ingenting
Jag gick som döv och blind
Jag hade silver, jag hade guld
Men jag hade ingen vila
Jag hade villor och våningar
Men jag hade inget hem
Jag hade inget mål
Jag fann mej bara rådvill

Jag strävade och kämpade
Men kom ändå aldrig fram
Och allting som jag rörde vid
förvandlades till sand
Jag var som skum på vågen
En fågel utan rede
En unge utan bo
Jag var ett barn i skogen
utan far och mor
Min natt var utan ände
Min resa var utan slut
Min röst var utan styrka
Min himmel utan ljus

Nu finns det inget liv
Nu kan jag inte leva
Jag finner aldrig frihet
utan
dej...

(halvsnodd från Michael Wiehe) studentskadad som skriver referenser till allt....
Kram D.



Det finns ett ljus nånstans