I medvind eller motvind går livet ändå

Tog mig i kragen och gav mig ut på en joggingtur. Har pluggat duktigt hela eftermiddagen och knåpat ihop en halv sida till sextentan. Men har haft nån molande oroskänsla i magen hela dagen. Uppvärmningen gick fint men efter en kilometer kändes det tungt. Så mörkt. Gick en liten bit. Började springa igen. Kom in på stigen och där är en spång över bäcken efter en bit. Efter allt regnande stod bäcken ända upp till kanten på spången. Försiktigt över, kan va halt när den är våt. Hör hur bäcken forsar ilsket, alldeles svart är den och tre-fyra meter bred. Det forsande ljudet förföljer mig och plötsligt hör jag hur en annan löpare kommer närmare bakifrån. Men det kommer aldrig nån. Vänder mig om men där finns ingen. Nåt tar tag i maggropen och rädslan kommer krypande. Världen är så ond.Jag är så liten, jag är så rädd. Herregud ingen vet var jag befinner mig om nåt skulle hända. Jag har lovat mig själv att i skogen; där är man ALDRIG rädd. Men nu är jag. Forsande vatten hörs i huvet och det är steg bakom mig hela tiden, jag ökar lite. Vet att det är inbillning...Försöker tänka på att lugna andningen, drar djupare andetag. Att springa är skönt....avslappnande...kommer fram till spång nr 2 som är så konstigt svart...tar ett språng ut på den och tusen tankar hinner genom huvet när jag fattar. Trillar jag nu åker jag med det svarta forsnade vattnet o gud låt inte nåt barn hitta kroppen efter mig jag ser en bild av min flytande reflexväst som fastnat i nån gren och känner hur vattnet kommer upp till vristen när nästa fot sätts ner i ännu djupare. Shit vad kallt det är. Så mörkt. Så mycket vatten som jag inte såg. Några kliv till så är jag på stigen igen och är så rädd att andningen bara knyter sig och jag är så nära lipen. Vaffan...var är mina verktyg? Låter känslan komma, stoppar in den i ett moln som sakta åker iväg.Som GW lärt mig. Luften kommer tillbaka men det är lika vidrigt kallt om fötterna. Bara att springa hemåt så fort det går. 2 km. Skorna tunga som bly.

Nu sitter jag här i soffan nyduschad iklädd min leopardmönstrade onepiece och ullstrumpor och har ätit ost lite kex och druckit ett glas vin och allt känns väldigt avlägset. Lyssnar på en massa sentimentala kärlekslåtar på Spotify och längtar längtar längtar. Jag är väldigt kär. Jag har honom på webcamen och vill krypa in i famnen som jag vet alltid är öppen och mottagande för mig. Till och med när han sover...

Kalla fötterkram D.