I medvind eller motvind går livet ändå

Varför gör vi det här med döden så svårt och jobbigt och skrämmande? Det är ju en del av livet. Vi går hand i hand med döden hela livet. Alla gör det. Endel vill inte ens prata om det eller tänka på det. Och händer det något i ett barns omgivning så ska det lindas bomull kring händelsen, åtgärder och all skolans personal kopplas in i det oändliga och lappar skrivs till de andra barnens föräldrar osv osv. Inte undra på att barnen tycker det är obehagligt när hela vuxenvärlden signalerar att det är så det är. Då helt plötsligt finns det en verklig anledning till oro hos barnen. Hur gör man nu? Hur ska jag känna? Vad får jag visa? Vad ska jag säga för det ska bli rätt? Också sluter sig ungen och ingen får komma nära. Ibland är det vi vuxna som verkligen gör det krångligt och svårt för barnen. De visar sin sorg på många olika sätt och sörjer saker som vi som vuxna lätt glömmer bort i vår iver att ha de lyckligaste barnen i världen. Medan vi sitter och njuter och glädjs åt första semesterveckan kanske barnet sörjer och saknar att inte få träffa klasskamraterna på länge. Då blir vi irriterade och tycker att nu borde väl ungen vara glad och tycka det är skönt att slippa skolan?? Och så möts man inte och får en förståelse för varandras känslor utan de blir sterotypa att det är minsann så här man SKA känna.

Morgontankar D.