Försörja sig själv eller leva på andra?
Tonåringar är som ufon. Lämnade honom i morse till konfa-läger. Blev totalförbjuden att stiga ur bilen och säga hejdå. Men i går var jag världens bästa. Trots ett något hetsig diskussion över att han ligger efter med läxorna och inlämningar för att få betyg i fyra ämnen. Kanske borde jag hållit honom hemma från lägret för att göra skolarbete? Ett konfa-läger är kanske också viktigt?
Jag undrar en sak: VAD är det som är så hemskt med Jimmy James Fredrikssons historia om sin utförsäkring?
Det är mycket tragiskt att mista sitt barn. Oavsett om det är sjukdom eller olyckshändelse. När jag läser får jag känslan av att han sörjer. Det är helt normalt. Dottern dog i oktober, det är maj nu. Om han fortfarande inte ser en ljusning i livet kanske han skulle fundera på att få hjälp att ta sig upp några snäpp stämningsmässigt. Han skriver om att sörja i sin egen takt. Det är helt upp till varje individ hur länge man sörjer och det är honom fritt att sörja hur länge han vill. Men!!! inte på skattebetalarnas bekostnad. Sorg är ingen sjukdom. Han är dessutom gift och man har försörjningsplikt för varandra, så kanske hans fru får försörja honom också på halvtid ett tag tills han är i skick att arbeta full tid. Annars är det faktiskt helt i sin ordning att jobba deltid om man kommer överens med sin arbetsgivare om att göra det. Flickan hade en lillasyster så ner till 75 procent har han lagstadgad rätt att arbeta. Dessutom har hans arbetsgivare ett stort ansvar i att rehabilitera honom tillbaka till arbetet. Har man inte ekonomi att arbeta halvtid och det är det man kan, får man se över sin ekonomi, precis som alla andra.
Jag känner djupt för familjen Fredriksson som mist sitt barn. Men, nej, jag tänker inte dela. Det främsta skälet är att han hängt ut handläggaren med namn och ort. Hon har ett arbete att sköta, lagar och regler att rätta sig efter. Och vad är det som säger att den här historien är sann? Den är endast vinklad från ett håll. Och lite kritisk ska man väl va till allt man läser.
Dissad och hissad kram D.
Jag undrar en sak: VAD är det som är så hemskt med Jimmy James Fredrikssons historia om sin utförsäkring?
Det är mycket tragiskt att mista sitt barn. Oavsett om det är sjukdom eller olyckshändelse. När jag läser får jag känslan av att han sörjer. Det är helt normalt. Dottern dog i oktober, det är maj nu. Om han fortfarande inte ser en ljusning i livet kanske han skulle fundera på att få hjälp att ta sig upp några snäpp stämningsmässigt. Han skriver om att sörja i sin egen takt. Det är helt upp till varje individ hur länge man sörjer och det är honom fritt att sörja hur länge han vill. Men!!! inte på skattebetalarnas bekostnad. Sorg är ingen sjukdom. Han är dessutom gift och man har försörjningsplikt för varandra, så kanske hans fru får försörja honom också på halvtid ett tag tills han är i skick att arbeta full tid. Annars är det faktiskt helt i sin ordning att jobba deltid om man kommer överens med sin arbetsgivare om att göra det. Flickan hade en lillasyster så ner till 75 procent har han lagstadgad rätt att arbeta. Dessutom har hans arbetsgivare ett stort ansvar i att rehabilitera honom tillbaka till arbetet. Har man inte ekonomi att arbeta halvtid och det är det man kan, får man se över sin ekonomi, precis som alla andra.
Jag känner djupt för familjen Fredriksson som mist sitt barn. Men, nej, jag tänker inte dela. Det främsta skälet är att han hängt ut handläggaren med namn och ort. Hon har ett arbete att sköta, lagar och regler att rätta sig efter. Och vad är det som säger att den här historien är sann? Den är endast vinklad från ett håll. Och lite kritisk ska man väl va till allt man läser.
Dissad och hissad kram D.
Kommentarer
Trackback
