I medvind eller motvind går livet ändå

Idag är allt motvind:

Vaknar med smärta från helvetet. Det knastrar och knakar i hela nacken.

Sonen vägrar gå ur sängen , han har ont i halsen, jag misstänker att han bara är trött.

Broren ringer om att mamma är på sjukan. Hjärtat eller lungorna eller båda. Han visste inte riktigt, men det känns tryggt att hon är på sjukan då har de ändå koll på henne.

Chefen ringer och behöver hjälp. Det behöver fani mej jag också. Jag säger nej. Men hade behövt pengarna. Har en bokad massagetid och lovade hämta Loppan lite tidigare så vi kunde fika tårta idag.

En frukt har blivit kvarglömd i min rygga och den är helt mosad i botten. Äckligt.Får lust att slänga hela väskan. Men torkar ur så gott det går. Men lukten sitter kvar.

Frost på bilrutan, sommardäck och bråttom till skolan med flickebarnet. Och undrar hur fan jag ska kunna få på vinterdäcken när jag inte ens orkar tvätta bilen själv i det här tillståndet. Det börjar bli akut med bilvård. 

Hundarna fick vänta länge med att komma ut och springer här och studsar efter aktivering.

Hela lägenheten är upp och ner med prylar överallt och i kylen står maten kvar i kastrullerna för jag inte orkade fixa i gårkväll.

Svid i magen av alla värktabletter jag tagit ett par dar nu. Får rota fram lite losec också.

Försöker fixa en service på moppen, men får nej överallt när de hör det är en kinamoppe. Efter femte försöket deppar jag faktiskt ihop. Det är inte så lätt att låta käck och glad när modet sviker.  

Min stalker på jobbet verkar veta när jag jobbar. Han va inne och undrade varför jag inte jobbat i förra veckan....Läser han min blogg? Nä tror inte det, då hade han vetat varför. Borde jag kontakta säkerhetsavdelningen? Han gör inget illa, flörtar och är allmänt trevlig egentligen. Han kanske är stenrik och kan ta mig till en öde ö i söderhavet där jag kan ligga och sola retsen av livet? Fast då skulle jag kanske bli tvungen och dras med honom också och det är inte så lockande. Men för all del,

Inget blir ju bättre för att jag sitter här o bölar. Maktlöshet när jag inte klarar mig själv och ändå är tvungen. Brist på Empowerment. Den största rädslan är att bli sämre, herregud vem ska ta hand om allt? Det är ju bara jag.Är redan utsatt och hälsan är mitt enda försvar och den enda kraft jag har att ro ett skepp med trasiga segel. Man biter ihop tills tänderna krasar sönder, men då är redan hjärtat alldeles tomt och svart.Och tänk om det inte går att fylla igen?