I medvind eller motvind går livet ändå

Vaknade med ångest. Tog en tablett. Vill inte gå någonstans eller träffa någon. Huvudvärken har släppt och förkylningen verkar på väg bort. Men hjärtsnörpet är tillbaka. Är det bara ångest som knackar på? Vill prova springa eller iaf simma. Ska nog göra det i morgon. Eller i kväll. Måste få ro i kroppen. Eller i knoppen är det väl. Måste släppa taget. Jag kommer stå stadigt ändå. Jag vet ju det men har svårt att lita på det.
Idag ska jag göra första intervjun. Det kommer gå bra men jag är väldigt nervös. Varför vet jag inte. Jag menar; vad är det värsta som kan hända? Att diktafonen lägger av kanske. Jaja, shit happens och då får jag väl komma i håg vad hen berättar i huvudet.
Försöker söka jobb, men det går inte bra. Vad ska man skriva?
Borde göra enkätpresentationerna färdiga också.
Min värsta fiende är just passivitet och ensamhet och jag behöver verkligen komma ut i ett socialt liv och göra aktiviteter. Att bo här gör det inte lättare. Även om grannen söker kontakt är den inte den typen av människa som jag vill ha kontakt med. Tänker på dansföreningen som finns i Höör som jämt tjatar om att jag borde komma dit. Loppan kan också följa med dit och dansa. Ska kanske prova det ändå? Korpen är så osocialt, alla åker hem direkt efter träningen.
Bäst att köra nu, börjar snart få bråttom.