I medvind eller motvind går livet ändå

En liten sammanfattning av min retreat:

Jag hälsades välkommen av prästen med världens största handslag med ett bullrigt skratt och ett stort ostyrigt skägg. Jag fick mitt rum och eftersom jag avskyr att bädda fixade jag det meddetsamma. Jag gick ner till öppna spisen som knastrade hemtrevligt och hälsade på några som redan kommit. Alla var kvinnor. Männen är väl lite fegare när det gäller såna här hokuspokus-grejer. Eller också förstår de inte meningen med det. Kanske en kombo? Vid maten presenterar vi oss. Jag vänjer mig aldrig vid att säga "det folkhälsopedagogiska programmet". Långt ord som ingen förstår innebörden av. Kom in på att prata om promenader, vandring, ut och gå och en annan tjej hade också gått Skåneleden på Bjärehalvön. Hon såg väldigt snäll ut. Hon läste till psykolog.Det kändes tryggt. En präst och en nästan psykolog. Då är det ok för hjärnspökena att härja lite.

Och vid kvällens sndakt började jag gråta såklart. Den ständiga innombords sorgen för sånt som aldrig blev och som är för sent att rätta till. Som ett hus som brunnit ner och inte går att återställa. Bygga nytt och så, ja visst, men det blir aldrig desamma även om det kan bli bra. Jag sitter kvar i min meditation när de andra gått och känner genom kroppen och försöker andas genom hjärtat för att fokusera inåt. Jag är spänd i hela  kroppen. Varför packade jag inte ner Sobril eller lite vin ändådå? Går och lägger mig och somnar direkt.

Vaknar sju av att prästen sjunger nere i köket och ligger och lyssnar på regnets smatter mot rutan. Efter en stund hörs den lilla klockan som signalerar andakt före frukost. En kattatvätt och på med myskläderna.Under andakten ser jag hur stormen river i träden utanför och det känns helt ok att vara inne. Jag tänder ett ljus och tänker att det är för mig, bara för mig själv och börjar med att placera det brevid det stora. Ångrar mig och sätter det framför. En symbol för att det är för min egen skull och tänker att; jag_kan_så_mycket. Som aldrig kommer fram och det är dags att visa det nu. Det är bara jag och endast jag själv allena i hela världen som kan bestämma över mitt liv. Min tillit och rädsla har prästen just välsignat. Lite fånigt men det gör att jag känner mig så stark. Det är liksom ok att vara rädd. Jag bestämmer mig för att de felaktigheter som pågår på mitt jobb måste uppmärksammas. Jag tänker säga ifrån. Jag har inget att förlora och om inte annat får jag ta det som en träning i att göra min röst hörd.

Frukosten är som en hotellfrukost. Riktigt gott med färsk frukt i yoghurten och grovt bröd med ost och gurka. mmm. Kaffet intas framför öppna spisen. Den bullriga prästen kommer in i tystnaden och slår sig ner. Han har samtalstid om man vill. Men han har nog blivit ledig en stund eftersom ingen verkar bokat. På ovanvåningen finns världens längsta soffa som jag sätter mig i och börjar läsa lite. Plockar fram min nya kalender och skriver in födelsedagar i för nästa år. Jag hittar lite stoff till min projektplan för examensuppsatsen och vips är det dags för andakt och lunch. Middagsbönen handlar om med och motvind. Om en bedjan för att våga lyssna inåt och till tystnaden. Även tystnad kan tala, ibland tydligare än alla språk och ord tillsammans. Man ska bara våga lyssna på vad den inre rösten säger.

Det är tillåtet med yttre stimuli men det är en utmaning att våga avstå dem. För vem är du utan alla stimuli du är van vid? En tappad själ som bara åker med som måste ha spår i sanden att följa, som måste ha medvind för att agera? Ut i världen kan alla ta sig men den längsta resan gör du inåt.Allt som händer här äär nytt för mig men det finns inget som är rätt eller fel. Här ÄR man bara. Tänker färdigt på det man vill. Släpper iväg de tankar som man inte vill ska få fäste. Det ledsna vill jag packa ner i en väska, sätta på ett tå också; adjöss. Inte för att glömma det som är ledsamt utan mer för att inte låta det ta onödig plats som nåt roligare kan få.

Trattkantarellsoppa till lunch. Gott. Där sitter vi i samma rum och äter och ingen säger någonting, några läser andra tittar på en fasan som springer som en dement fram och tillbaka som om han glömt vilket håll han skulle på. Någon kanske inte tycker om svampsoppa? Vet man det om man bara åker medvind hela tiden? Här får du varken bekräftat eller dementerat din åsikt. Ingen som nickar och håller med som brukligt är när någon utbrister: Å, vilken god soppa....Ingen bekräftelse på tillhörighet eller känslan alla_andra_tycker_det_ och_då _är_det_rätt_som_jag_också_tycker. Är den så jädrans god egentligen då? Skulle va intressant att föra ihop ett gäng tonåringar på retreat för att observaera deras reaktioner och osäkerhet i grupp utan bekräftelse. Eller ett gäng tjänstemän som är vana att endast kunna briljera retoriskt och sedan bli överösta av ryggdunk och smilande kollegor. Vem skulle de vara i grupp utan bekräftelse? Osäkra och villrådiga? Skulle de våga visa sitt inre jag då? Intressant tanke. Får en ide om nytt sätt till teambuilding eller ledarutveckling...

Jag tog på nederbördskuvösen och gick ut i regnet i några timmar. På vägen tillbaka sprack molnen upp och en liten strimma sol visade sig några sekunder. Prästen har samtalstid och jag får för mig att fråga honom om man någonsin kan vänja sig vid sorg och hur lång tid det tar att komma dit. Jag vill såklart han ska svara att den försvinner om man svingar hans magiska trollspö fyra gånger åt vänster. Han kommer inte svara det så jag bryr mig inte om att besvära. Jag går upp på rummet och börjar klippa och fila naglarna. Var blir alla avklippta naglar av egentligen? Tar de vägen genom badrumsgolvet - dammsugaren - brännbart? Men det är ju en kroppsdel. Organiskt? Mina hamnar i en pappersservett som jag spolar ner i toan. Visstja i toan ska bara kiss, bajs och papper vara. Jag lägger mig och sover tills klockan pinglar och det åter är morgon.

Undrar om prästens sång och den lilla pinglan finns som app att ladda ner. Skulle vara underbart att få vakna till det varje morgon.

 

Retreatkram D.