I medvind eller motvind går livet ändå

Ligger här dunderförkyld och det är liiite synd om mig. I ett sånt här läge önskar jag mig en man som kunde ta över det praktiska. För tvätten finns och de skitiga golven och mat måste man ju ha. Men det är snart jul och jag får väl skriva upp det på önskelistan till Tomten.Har funderat på det här med kollektivt boende, det är så jäkla genialt. Måste komma i håg att kolla om det finns nåt i närheten. Är så väldigt mycket trött på att bo här så en flytt rakt över gatan kanske till och med skulle vara ok. Den här förkylningen är påfrestande, försökte gå en runda i det underbart vackra höstvädret men är totaldäckad efter bara ett par kilometer. Men det är väl inte hur man har det som räknas, utan hur man tar det. Det finns de som har det värre, ja,men det får ju inte mig att känna mig friskare.

 

Jag pratade med min syster i dag om hur snabbt det vänder i livet och hur orättvist allt kan vara. Men vi måste komma i håg en sak: Hur hemska saker som än händer oss i livet så är det ändå vi själva som bestämmer hur de ska påverka oss. Vi väljer själva om vi ska grotta ner oss, älta i oändlighet, gå bakom berget i skuggan och aldrig ta oss upp för att se soluppgången. Finns det ingen stig? Nä, so what?! Då får man göra sig en egen! Och det som är så bra med det är att då kan man göra den precis så slingrig eller rak man vill. Bra va?! Men människor i allmänhet vill nog att någon annan ska komma och klappa dem på axeln och säga "såja lilla du, kom ska vi fixa nåt bra till dej" svinga sitt trollspö och tjoff ta bort allt ont som finns på jordklotet. Ja, det är ju också såna saker man kan skriva på sin önskelista till Mr T. För man får ju önska vad man vill, men att det sen slår in är ju en helt annan femma.... 

 

Ligger och funderar över det här med retreaten till helgen. Känner mig så jäkla vissen och sjuk att jag egentligen borde ställa in. Men jag har väntat på att rätt helg skulle dyka upp sen jag började högskolan och nu när den äntligen är här så kan jag bara inte missa. Det ska bli spännande men är oerhört skrämmande på samma gång. Det kyrkliga berör mig väldigt djupt alltid och här kommer förmodligen inte finnas nåt att avleda tankar ock känslor med. Det är nog som i meditationen att bara ta emot och tacka för det som kommer till en. Man är bara så otränad på det och vet inte riktigt hur man känner eller reagerar inför sig själv. Det är sällan man tänker en tanke riktigt färdig innan nästa kommer och tar plats och väldigt sällan är vi i nuet, vi tänker ständigt på vad som ska komma närmaste minuten, timmen eller dagen. Jag tror det är nyttigt att stanna upp ibland och fundera över vilken väg man är inne på och om man verkligen vill åt det hållet.

Tankekramar D.