det tar lång tid att åka hit. Ios heter ön. men det var värt det. om det så bara va för idag skulle det va värt det! imorse efter frukost tog jag på springeskorna och begav mig ner mot hamnen. lite blåsigt men väldigt varmt var det. jag sprang längs med stranden. sen gick det uppför. pust och stön, det var längesen jag sprang men tyckte ändå att kroppen kändes stark. tog av från asfalten och följde vattnet på en liten stig på klippsluttningen. det prasslade i nästan varenda buske. jag kollade inte vad det var. stigen fortsatte runt nästa krön och ner på en ny liten strand. sen tog stigen slut och det var trappor upp till vägen. väl uppe började det svartna och jag blev väldigt yr i bollen. tänkte att det va bäst att ta mig tillbaka så efter en kort andhämtning började jag springa neråt igen. när jag kom tillbaka till stranden var jag ganska blöt av svett. stranden var totalt folktom och jag tänkte att det skulle va läskigt att bada helt ensam. därför var jag tvungen att göra det. av med skor och linne och ut ivattnet. det va så skönt med svalka. jag dök utåt och simmade länge under vattnet, låg där och kände hur det svala vattnet kylde ner min överhettade kropp. inte en människa inom synhåll. började simma inåt. vet ni panikkänslan av skräcken att vända sig om och kanske få se ett hajgap bakom sig och känslan av lättnad när det inte är så? den paniken... där fanns ju inget hajgap bakom mig såklart. ibland måste man bara göra det man tycker verkar läskigt. annars får man aldrig reda på hur underbart det kan vara.<3 d.
