I medvind eller motvind går livet ändå

Det var fyra plusgrader och vattendropparna på bilen var inte frusna. Marken var fuktig. Jag körde på som vanligt, men var ute i god tid för en gångs skull. Ute på länsvägen körde jag tre hundra meter och fick sedan syn på en bil som låg på taket i ett vattenfyllt dike. Jag började bromsa men bilen bara gled... Så småningom fick jag stopp på bilen och kunde vända. Jag stannade vid sidan och satte på varningsblinkersen. Då såg jag någon komma ur bilen som låg i diket. Han hade två hundar i koppel med sig. Jag steg ur bilen och höll på att drutta på ändan. Vägbanan var hal som...eh, is. Den var av is. Det var mycket svårt att gå på. Jag frågade hur han mådde men han sa att allt var ok med honom men han var bekymrad över bilen och att hans plånbok och telefon var kvar i den. Han såg dock lite skärrad ut och jag sloig numret till larmcentralen. Sex signaler gick fram innan någon svarade. Jag sa vad det gällde och han frågade på norrländsk dialekt var jag befann mig. "Söder om Hässleholm, vid finjasjön på väg hundra sjutton."  Han hummade nåt och frtågade om personskador. "E-scjuttån, sa du? Jag hittar den inte, varsch ä dänn?"." Nej, väg etthoundraschutton. Länsväg. Den går från markaryd ut till tjugotrean." Det tog sex minuter och 38 sek för oss att lokalisera var jag befann mej. Bara för honom att förstå att jag befann mig i Skåne tog ett par minuter. Jag vtycker inte det är riktigt ok, faktiskt. Mannen hade nu kravlat sig ner i den halvt vattenfyllda bilen igen och börjat leta efter sina prylar. Det började lukta bensin. Jag sa åt honom att komma upp därifrån men det ville han inte. Räddningstjänsten kom efter en stund och då körde jag igen. Och kom ändå försent fast jag varit ute i god tid.