När stranden blir skogen
Vaknar med känslan av rastlöshet och oro. Allt är meningslöst och jag avskyr gnaget som kryper i mig. Försöker komma ur det och låtsas att det inte finns. Fejk it til you make it. Men jag är inget vidare på fejk. Kan inte dölja det. Hade planer på att åka till stranden men vill inte. Vill ingenting. Men längtar efter att dyka i vågorna. Bestämmer att jag blir hemma. Solar en timme och börjar skissa på mitt växthus. Men sen måste jag ut nånstans. Åker ut till min Byggare Bob och hans famn och snälla ord blir som en ventil där jag kan pysa ut lite övertryck. Vi går ut i skogen och hittar kantareller. Han hittar kantareller. Jag ser nästan inte nån. Däremot hittar jag trattkantareller som fortfarande bara är som små knoppar i marken. Och vi hittar en huggorm som ligger så fint i en krumelur vid kanten av stigen. Och vi hittar massor av lingon som vi inte har tid att plocka. Kanske de är kvar en stund till. När jag kommer hem igen har gnaget försvunnit och jag somnar tillfreds med googlade bilder på världens vackraste växthus på näthinnan. Naturen som medicin.
