I medvind eller motvind går livet ändå

Jag vaknade aptidigt och kom på att jag skulle till vårdcentralen för att ta prover. Doktorn hade gett mig restriktioner om att jag skulle vara fastande. Så jag skippade frukosten och cyklade iväg till jobbet och var där kvart över sju. Kollegorna tittade på mej som om de sett ett spöke. Det var riktigt lugnt och najs att arbeta den tiden på dagen. Vid åtta stack jag ner till vårdcentralen 2 kvarter bort, tog en nummerlapp och väntade en kvart. När jag väl kom in kunde de inte hitta min remiss. Jag började gråta. Fånigt? Jo, lite. Rationellt?  Inte ett dugg. Mänskligt? Ja. Så det blev att cykla hem igen, ta bilen och köra till remitterande vårdcentralen nån mil bort. Väl där blev jag sådär fånigt rädd för sticket att jag började gråta igen. Men sjuksköterskan var grymt bra på att sticka att det knappt kändes. Så hon blev förlåten. Hon mätte min längd till 159 cm och min vikt till 57 med kläder på. 

Sen var det hem med bilen och på cyklen och tillbaka till jobbet. Jag grät inte förrän på eftermiddagen sen igen när jag fick en tillfällig hjärnsläpp och inte visste var jag skrev ut praktikunderlag. Pinsamt?  Lite. 

Motvind:

Känner mycket oro i kroppen och gissar att det är insättningsbesvär på de nya tabletterna. 

Medvind:

Körde vägledningsgrupp idag. Jag älskar det! Fullt fokus på stunden och glöm bort allt ont. 

Drack ett glas vin för att testa hur de nya tabletterna reagerar och den här avslappningen är verkligen himmelriket för en kropp som går i ständig beredskap. 

Bra lunchdejt som gick lätt att prata med. Inget halleluljamoment men fullt liggbar.

Vindstilla :

Idag tog min pojk examen! Han kan nu titulera sej som gymnasieingenjör. Vi grät nog nästan lika mycket när jag kom hem och överlämnade en champangeflaska till honom. Nu är hans kamp med skolan äntligen över. Jag är så stolt och lättad att jag inte kan beskriva det i ord.