Jag trodde änglarna fanns bara i himmelen
Kommer hem från jobbet. Borde...ja ni vet..också häcken som verkligen behöver klippas. Men så finns det nåt annat, en längtan som drar. Och eftersom ångesten har krupit i kroppen hela dagen så packar jag ihop mej och hundarna och åker ut på vischan. Byter om till träningskläder och får instruktioner om hur en lagom runda på 5 km går. Börjar springa och det är sådär tungt och anfått en stund.Typ som att det är världens längsta 5 km-runda jag blivit utskickad på. Men sen.. Grusväg. Doft av sommarkväll. En gyllenbrun råbock som studsar upp några meter ifrån. Smörblommor hundkex rödklöver och lupiner i vägkanten. En överkörd kopparödla. Utegrisar som kommer grymtande mot mig. Får och lamm och föl och kalvar. En kanin som tror den blir osynlig för den trycker sej mot marken. Solen bländar. Och jag kan inte förstå hur jag kunnat önska att raderas från jordens yta för bara några veckor sedan. Om det beror på nya tabletter, förståndiga beslut i samråd med terapeuten, trygghet eller kärlek eller en kombo av allt Vet jag inte. Men det kvittar. Livet här och nu är underbart. Och innan jag går och lägger mig med korna betande utanför sovrumfönstret hinner jag tänkan att jag nog hittat min plats på jorden.
