När leva blir ett alternativ
De allra flesta människor funderar inte på om det finns en mening med att fortsätta leva eller inte. För oss med olika psykiska diagnoser kan det vara en ständig kamp att övervinna tankarna på att vilja försvinna från jordens yta. Tack o lov finns det bra hjälp att få när de mörka tankarna tenderar att ta över. Jag blir inte rädd för mina längre. Jag vet att det inte är mitt rätta jag som inte vill leva längre just i de stunderna när tankarna dyker upp och tar över. Jag har verktyg att ta till för att kunna komma ur det. Men det är så fruktansvärt att veta att det finns människor som inte kan se någon annan utväg. För det handlar inte om att vilja dö. Det handlar om att inte vilja leva i den situationen man befinner sej i.
Jag vill verkligen inte dö. Och just nu börjar att fortsätta leva bli det enda alternativet. Livet är faktiskt underbart för det mesta.
Medvind:
Jag har haft minisemester och en alldeles fantastisk helg. Gjort bra saker för både kropp och knopp. Tankat energi, livslust, glädje och hopp. Det finns liksom en framtid. Jag har min karta som min terapeut hjälpt mej rita och med den känner jag mig trygg inför framtiden. Han hjälper mej tyda de olika terrängerna och visar hur jag kan välja väg.
Idag har jag lagat södra Sveriges godaste lasagne.
Jag fick på mig skorna och sprang min lilla runda utan att bli trött eller få ont någonstans.
Jag vaknade utvilad efter en natt med väldigt god sömn utan tabletter.
Jag fick äntligen lämnat in min ring för att sätta i en sten som saknas.
Motvind:
Jag hinner inte med på jobbet och har inte fokus nog att bara plöja genom allt. Jag glömmer saker och missar sånt jag har lovat.
Helgen tog slut alldeles för fort. Och det känns som en evighet till nästa.
Vindstilla:
När jag berättar saker för terapeuten hjälper han mej att sålla, sortera, vrida och vända och förklara. Han är verkligen guld. Han hjälper mej med kartan för mitt liv men kan omöjligt ge mig kompassen. Den måste jag skaffa själv och våga lita på att den pekar rätt. Han tycker inte att det är konstigt att jag har gått helt vilse i terrängen efter allt som hänt de senaste åren. Och när jag nämner att det kanske skulle kunna finnas en möjlighet att dra ett streck över allt så säger han: så långa sträck finns inte. Och där någonstans börjar hjärtat och hjärnan samarbeta och jag förstår att han har rätt. Så långa sträck finns inte. Jag måste hitta en kompass som ingen tar ifrån mig.
Kommentarer
Trackback
