Tålamod. NU tack!
Har just vinkat Hejdå till min lilla stora Loppan som går till skolan bara 2 dagar till innan sommaren. Hon är en så klok unge. Jag kommer att missa hennes skolavslutning och det har inte hänt så många gånger innan. Hennes pappa kommer inte heller att vara där. Så hon blir en av de där stackars barnen som inte har någon att fika med efter betygsutdelningen. Nu är hon klok och kommer säkert att lösa situationen på ett bra sätt ändå. Hon säger att det inte gör nåt att jag inte kan komma men jag ser på henne att hon är besviken. Och jag utnämner mig till Sveriges sämsta förälder. Alltid detta dåliga samvete trots att jag vet att mina barn har det tusen gånger bättre än många andra.
Motvind:
Igår var en skitdag mestadels. Jag känner mej stressad av jobbet, hinner inte med och det trillar in mer och mer som ska göras och som jag måste sätta mej in i. Byråkratiska regelverk är inte gjorda för verkligheten. Dessutom gjorde jag min sämsta gruppvägledning ever. Men hur sjutton gör man arbetsrätt intressant för en 20 åring? Jag har idéer. Men de kräver tid. Och det har jag inte just nu. Kollegorna börjar semester och jag förväntas ta över deras jobb också. När jag skulle skriva in adressen till jobbet (som jag gör flera gånger varje dag) så var det tomt i skallen. Undrar vad som händer?
Medvind:
Min mellanstore unge har jobb. Han är trött när han kommer hem men kommer upp i tid på morgonen. Det är en så skön känsla att han har det ordnat för sig ett tag framöver. Igår delade jag ut ansvarsområde till barnen som de ska hålla koll på i vårt gemensamma hushåll. Det känns skönt att inte behöva rådda med allt ensam. Inga stora grejer men man måste ju börja någonstans.
Inte hela dagen igår var skitdag. På morgonmötet på "rundan runt" kunde jag ärligt säga att jag börjar känna glädje igen och kollegorna bekräftade att de sett att det hänt något med mig.
Vindstilla:
Livet har en tendens att slå till som mest när man är som minst beredd. Ibland är det dåliga saker, ibland är det mindre bra saker och ibland är det jättebra saker. Mitt tålamod är obefintligt, mina känslor är så gott som avstängda, tvivel och osäkerhet gnager som en ständig innestängd mus i mitt inre och tilltron till framtiden har knappt börjat. Då säger livet Kabom. Och ingenting blir förmodligen sig likt igen. Kanske borde jag lägga till ett "tack och lov" här. Men då blir jag livrädd och backar tusen mil. Jag försöker hålla fast vid min karta och vrider osäkert på kompassen. Vilket håll borde jag gå på? Jag vill ha alla svaren nu. Bums.
Kommentarer
Trackback
