forts. Tacksamhet
Jag låg kvar i tältet och tittade på soluppgången en stund medan hunden var ute och gjorde morgonbehov. Solen kom rakt på tältet och det blev snabbt varmt. Det är en fröjd att krypa ur sovsäcken utan att frysa. Lite fuktigt i gräset men filten löste det också. Jag plockade fram min frukost, knäckebröd och mjukost och en kall varma koppen frukt hallon/blåbär. Och en kall kaffe...eldningsförbud... Hunden fick sin frukost men ville inte äta. Det var inte bra.
Under tiden jag plockade ihop grejerna och packade ner tältet låg han kvar på filten. Mitt lilla enmanstält är inte vackert och hade jag förstått att det var kamouflage färgat hade jag nog kikat på nåt annat. Men det fyller sin funktion för några nätter på Skåneleden.Och det är busenkelt att få upp och ner. En lång pinne, fyra små. Klart.
Vi började gå och vi skulle bara gå en mil så jag snålade när jag fyllde vattenflaskorna för att spara lite vikt. Det skulle finnas vatten vid nästa vindskydd också. Hunden var trött men ville inte ha nåt att äta. Stannade efter en timme och erbjöd honom igen. Då åt han litegrann. Han flåsade väldigt mycket och det var lite varmare än gårdagen. Gick en stund till och stackarn stannade flera gånger och bara stod och tittade. Snart kunde jag konstatera att han dessutom hade diarré, riktigt vattenbajs. Vi tog en lång lunch men han ville inte äta. Drack gjorde han iaf och det var ju bra. Strax innan Vi kom fram till vindskyddet såg jag att han inte ens lyfte på benet när han skulle kissa. Då tog jag beslutet att avbryta. Vi hade 4 km kvar att gå till övernattningsstället jag planerat. (Där fanns en sjö att bada i) och där vi befann oss och det skulle finnas vatten fanns en skylt om att vattnet måste kokas då det var otjänligt. Hallå. Eldningsförbud liksom. Det var många som erbjudit sej att stå standby ifall nåt skulle hända men jag började ringa min fina vän Tant Ingrid som bara bodde några km bort. Hon skulle komma. Vi satt och väntade och jag tig en kaffe och hunden låg och flåsade. Så kom vi lagom hem till kvällsmaten, sonen gjorde chili och hunden åt lite ris.
Det blev ett snopet slut men jag riskerar inte den gamle hundens hälsa för mitt eget nöjes skull. Snälla grannen erbjöd sej att ta hand om hunden om jag ville fortsätta gå. Men med tanke på att han hade diarré och kanske skulle kräkas mer stannade jag själv med honom. Och jag var uppe på natten för att han behövde gå ut. Jag fick 1,5 dygn ute och det var skönt.
När man går sådär själv hinner man tänka väldigt mycket. Man hinner tänka en tanke i taget färdig. Och känslan så här efteråt kan sammanfattas i ordet tacksamhet. För livet, för vänner, för naturen, för att existera och att det är en förmån att få kunna uppleva allt detta fina! Och styrkan i att veta att jag fixar detta med att vara ute själv, och jag gillar det! Nästa tur har jag redan börjat planera. Men då får gamlingen bli hemma. Dagsturer på en mil kanske han klarar men mer tänker jag inte utsätta honom för. Han får helt enkelt gå i pension.
