Tacksamhet
Jag och hunden packade i hop oss och började gå mot stationen för att ta tåget till Tjörnarp. Efter 200 meter kom jag på att kartan låg kvar på bordet hemma. Tillbaka och börja om. Väskan vägde in på 14,3 kilo vilket är i tyngsta laget. Men jag tänkte att den lättar längs vägen.
Tågresan på 12 minuter gick bra och leden var utmärkt redan från stationen så vi kom rakt på den! Etappen var fin och ganska lättgången. Stannade i en bokbacke och åt lunch. Knäckebröd och mjukost. Filten som jag varit tveksam till att ta med kom väl till nytta. Jag och hunden låg där en timme och gottade oss medan min svettiga tröja torkade på en gren. Jag släpade med mej en av relationsböckerna trots att den vägde 448 gr. Läste två kapitel, reflekterade över de en stund och sen började vi gå igen. Nu blev det gammal granskog. Det är så tyst att gå på barr och man ser långt in mellan träden, jag gillar det . Vid trekaffet hittade vi lämpligt nog en bänk att fika vid. Hunden la sej direkt ner när vi stannade, men åt och drack hyfsat. Lägerplatsen var lätt att hitta och vattenkranen blev ett hallelulijamoment. Vindskyddet låg så väldigt mycket inne i skogen att jag valde gå upp en bit på ängen och slå upp tältet istället. Någon lägereld var det ändå inte att tänka på, eldningsförbud de lux. Det blåste lite vilket var bra, myggen höll sej borta. Vi käkade kvällsmat och kröp in i tältet. Jag läste några kapitel till och sen började det skymma. Man somnar ganska lätt när kroppen är fysiskt trött. Efter nån timme väckte hunden mej och ville ut. Han behövde kräkas. När han kom in igen darrade han så jag bäddade om honom med filten jag tagit med. Då lugnade han sej lite. Han väckte mej ytterligare en gång och ville ut. Då kräktes han inte men hade nog andra behov.
När jag vaknade låg jag kvar och såg på soluppgången. Det är magiskt att vakna i tält.