Att se färg torka
Att olja ett staket måste va ett av de mest meningslösa arbete som finns. Man jobbar ihjäl sej och dör tråkighetsdöden och ser resultat: noll. Inget. Zero. Om man ialla fall målade med nån färg och såg att det blev fint...nä, helt genomskinligt och syns ingenting. Syns inte ett dugg av den kämpande handen som håller i den kladdiga penseln. Krampen i armen och de solbrända axlarna. När jag kommer ut i morgon bitti kommer det se exakt lika dant ut som i dag. Men det kommer kännas i min kropp att jag slitit flera timmar med skitet.
Men nu är det gjort. Bara trädäcket kvar..
Lika bra att försöka hålla det i ordning. Lär ju bli tvingad att bo kvar här sådär 7 år till.
Medvind:
Jag har aldrig mått så här bra på våren som det här året. Jag kan ärligt säga att våren är härlig. Jag är lite trött och inaktiv, men har inga seriösa tankar på att ligga under en sten och aldrig mer komma fram, som jag haft de senaste 20 åren. Allt är inte svart, världen har lite färg. Aptiten är lite dålig men det kan jag lätt leva med.
Har planer som går ut på att ta på en ryggsäck och gå ut i skogen och det är bland det bästa jag vet. Min favoritvandringssvän har köpt nytt tält och det ser vi fram emot att prova.
Motvind:
Jobbet. Har svårt att förlika mej med allt det nya. Och den digitala stressen av ett system som aldrig fungerar eller är långsamt är så oerhört nedbrytande. Jag har ca 100 ungdomar som behöver min hjälp. Jag har ca 6-8 timmar i veckan att träffa dem på. Så kan ni räkna själva hur mycket hjälp var och en får. Eller ingen hjälp alls.
Vindstilla
Ser fram emot semestern. Det enda inbokade hittills är en 4 dagars vandring. Eller 5. Vi får se.
